KRÖNIKA. Efter två dagars vandring genom förbränd skog norr om Bend i Oregon var jag mentalt sliten. Den här kvällen hittade jag till slut en skogsglänta där jag kunde slå upp tältet och börja koka vatten till middagen (potatismos och några bitar torkat kött).
Hungern plågade mig efter en lång dag längs dammiga stigar med trasiga skor. Jag hade ont om gas och minskade mängden vatten för att det skulle gå snabbare att värma.
Jag plockade fram min sista portion mat och gjorde mig redo för middagen. Precis när vattnet skulle koka råkade jag stöta till den lilla kastrullen. Den välte och allt vatten for ut i en pöl, som snabbt sögs upp av den torra marken.
Den kvällen blev det kalla, torkade korvbitar. Utan mos.
Det var dystert. Eländigt. Ensamt. Ännu värre blev det när jag tänkte på att det var en osedvanligt varm sommar hemma i Sverige.
Det var sällan jag hade hemlängtan när jag vandrade de fem månaderna längs Pacific Crest Trail. När det hände var det alltid två saker som dök upp i tankarna:
Längtan efter promenaderna till Eriksdalsbadet, simningen i utomhusbassängen och fikat efteråt på kaféet Lisas Grabb.
Saknaden efter morgondoppet på bryggan på Aspö och det nybryggda kaffet efteråt.
De senaste tjugo åren har jag så gott som varje morgon följt samma rutin i skärgården från påsk till slutet av oktober: på med morgonrocken, sätt på kaffet, ner till bryggan, ett dopp och sedan tillbaka till färdigt kaffe.
Det är en enkel liten ritual. Men det är just sådana enkla, små ritualer som ger struktur i tillvaron och skapar okomplicerad glädje i livet. Rutiner är en viktig del av människans välbefinnande.
Saknaden efter morgondoppet är alltid som störst när livet är som värst.
På Pacific Crest Trail drabbade det mig oftast i uppförsbackarna, när jag pulsade genom snö i bergen eller genomblöt stretade över breda forsar. Här hemma tränger sig längtan på när man står och fryser vid busshållplatsen vid Slussen i januari eller när jag måste betala för många räkningar med för lite pengar.
Nu är det slutet av mars 2025. Våren är på väg. Sakta stiger temperaturen i luften och snart i vattnet.
Snart står jag där på bryggan i total tystnad och blickar ut över ett stilla hav. Det är bara några veckor kvar till en ny säsong.
Ett snabbt hopp rakt ut i vattnet. Det första morgondoppet är bäst. Då kan sommaren börja.
