KRÖNIKA. Fritidsbåtsägarens dystraste stund randas, upptagningen, en drastisk begränsning av frihet och äventyr. Då är det definitivt färdigseglat. Porten ut mot glittrande fjärdar, kobbar och skär stängs och låses. Första helgen i oktober infaller den ödesmättade dagen i vår båtklubb, Segelsällskapet Gäddviken på Kvarnholmen. De avmastade båtarna paddlas till slipvagnen och dras med gemensamma krafter på den gamla rälsen över hamnplanen. Som strandade valar, ställs de i rader för att sedan byggas in under täckställningar, skyddade från snö och is i väntan på våren.
I lördags var det förberedande upptagning. Det har skrivits sånger om arbetsdagarnas slit och släp, när vi med hackor och spett rensar undan björksly och vass från hamnplanen, så att de grönmålade slipvagnarna med båtarna kan skjutas fram och tillbaka på rälsen utan hinder. Det är dock ingen som jobbar ihjäl sig. Den viktigaste delen av arbetet sker hängande på krattskaft och spadar medan sommarens seglingsbravader och livet i allmänhet avhandlas. Det är ett slags acklimatisering inför upptagningen, en allmän bearbetning inför livet som båtlös som pågår.
Upptagningen är deprimerande och ibland bitter, i synnerhet de år som fritidsbåtägaren av olika anledningar; för mycket jobb, trasiga segel, brustet hjärta, skitväder, sjukdom, inte har kommit ut tillräckligt. Den här vädermässigt fantastiska sommaren inledde jag med att bli rejält sjuk i covid-19 och där efter har jag jobbat. Förra veckan lyckades jag ändå komma i väg på en segeltur.
Underbara sensommardagar i 20-gradig värme, länsande på storen för sydvästliga vindar i shorts och t-shirt längs med strändernas böljande gula vassar, gnistrande stjärnhimlar och tystnaden. Jag gick en för mig oseglad farled innanför Furusundsleden, stannade till på Ängsö ett par dagar, gick upp mot Kapellskär, ut mot Pärlaskäret men där blåste det för mycket. Jag vände in mot Lidö i stället. Dagen efter seglade jag samma farled hemåt i dimma ackompanjerad av mistlurars råmande i olika tonarter. Vinden hade vridit mot nordost och sen tillbaka till sydväst. Det blev bondkryss i svaga vindar och ösregn sista biten. Jag frös och längtade hem till ett varmt bad och torra kläder, fick nog och drog i gång motorn vid Stora Höggarn.
Den andra oktober är det alltså dags upptagning, som alltid en sorgens dag men i år är jag inte bitter och nyckeln till den stängda porten är i säkert förvar, för i lätta vindar nästa sommar ses vi kanske där ute på Pärlaskäret.
Text: Sofia Broomé