Efter att ha jobbat på bank i 25 år kände Lise-Lotte Johansson och hennes man Thomas till slut att de ville hitta på något nytt. 2009 gick flyttlasset från Åkersberga till Äpplarö Gård. Nu, efter 15 år, har det blivit dags att lämna ön.
– Jag kommer sakna det jättemycket, säger Lise-Lotte Johansson.
Thomas och Lise-Lotte Johansson har hållit ihop i över 40 år. Då båda kommer från familjer där hantverk och snickeri alltid funnits och de hade länge en dröm om att ge sig ut på ett gemensamt äventyr efter att ha arbetat på bank i 25 år.
– Det var ju fantastiskt att kunna få hoppa runt på olika avdelningar och lära sig massor av nytt, men sedan började vi känna oss klara med det. Barnen var också med på att vilja göra någonting annat, för det var alltid så att vi var på väg till eller från jobbet, säger Lise-Lotte.
Från början hade familjen planer på att flytta till Jämtland och de lade ett bud på en getgård i Bräcke som till slut togs över av en familj från Rimbo. Runt 2006 träffade Lise-Lotte och Thomas några från Ingmarsös byalag som uppmanade dem att komma ut och titta på Norrgården. Stiftelsen hade dock inte helt bestämt sig hur man skulle göra och boendet låg en bit ifrån själva gården, vilket inte var helt ultimat för familjen som ville ha nära till djuren.
– Så då tackade vi nej till det, men det var ju jätteintressant med mycket fina beten och så där. Sedan hörde de av sig igen när den här gården skulle byta arrendator. Då var vi inne och tittade och sedan skrev vi ihop en ansökan, säger Lise-Lotte.
Thomas hade vid den här tiden hunnit utbilda sig till rörmokare och att de båda hade en bakgrund som banktjänstemän var knappast en nackdel, menar Lise-Lotte.
– Då förstod de att vi skulle klara av att föra över hyra varje månad, säger hon med ett skratt och fortsätter:
– Och ungarna gillade det här jättemycket. De tyckte att det var superhäftigt, säger Lise-Lotte och pekar mot segelbåtarna vid bryggan.
– Vi har ju nästan alltid seglat med barnen så de tyckte det var kul att vara nära vattnet hela året. Så då tog vi våra grejer och flyttade.
När vi är framme vid hagen på Äpplarö väntar hundarna Unni, Zaga och Nelly otåligt vid grinden och gnyr. När Lise-Lotte öppnar rusar de in men väl där ser vi först inga får. Det visar sig att ett staket gått sönder och att de har lyckats ta sig till utsidan.
– De har rymt allihopa! Vilken tur att vi gick och tittade till dem, säger Lise-Lotte och visslar till sig hundarna som får samla in fåren igen.
Under de första åren varvade Lise-Lotte och Thomas mellan att jobba i stan och att vara ute på Äpplarö för att ta hand om gården. De kände dock tidigt att det inte var särskilt roligt att åka därifrån.
– Man vill liksom bo här när man flyttat hit. Vi hade kvar huset i Åkersberga för vi visste att det skulle bli ensamt här från oktober och framåt, och till våren igen skulle vi vara alldeles ensamma. Men det var ju en fantastisk vinter med tjocka isar, snö och aktiviteter på isarna. Alla på Ingmarsö som bor här permanent träffas och grillar på vintern så det var ju världens aktivitet.
På vägen till hönshuset träffar vi Johan Schuber som är inne på sitt tredje år som ordförande i Äpplarö naturvårdsförening. Det är föreningen som tar över gården under tiden man letar efter en ny arrendator.
– Jag tror att det viktigaste är att hitta en familj eller person som trivs här. Om det behövs får det ta lite tid, säger han.
Lise-Lotte berättar att kravställningen för att ta över gården inte är helt fastställd utan det beror lite på vilka det är som flyttar dit.
– Vi har ju varit hobbybönder och tillsammans med fastighetsägarna här har vi provat oss fram med fårskötseln, hagar, hur vi ska utveckla, utöka och så där. Nu när vi flyttar är de ju i ett annat skede. Vi har tillsammans kommit fram till att det inte nödvändigtvis behöver komma en bonde utan det kan vara någon som har en annan syn på livet och som kan hitta på något annat spännande.
Lise-Lotte trycker på att de som är på ön ska känna sig delaktiga. Under hennes år har man haft slåtterdagar, visionsdagar och Äpplaröveckan som varit fylld av aktiviteter. Årets höjdpunkt är kanske ändå det traditionsenliga midsommarfirandet då hundratals människor deltar i tävlingar och dans.
– Det är fantastiskt. På dansbanan är det alla generationer. Man börjar med disco för de yngre och sedan avancerar det bara. Så när vi som är lite äldre går hem runt halv tre så fortsätter ungdomarna. Det är då det blir den där konstiga musiken, skrattar Lise-Lotte och fortsätter:
– Nej, men det är fantastiskt roligt och det är hur mycket folk som helst. Det är också väldigt lugnt och städat eftersom att alla känner varandra på ett annat sätt än vad man gör om man åker på ett allmänt midsommarfirande.
Det finns inte utrymme att göra bort sig?
– Precis, här vet alla vem det är som har gjort bort sig så då gör man inte det! Det är ju också så att alla som kommer ut, de är lediga när de kommer så de har ingen tid att passa. De småpular på sina tomter och vid sina hus, så det är ju helt annorlunda jämfört med att bo med andra som också bor permanent. Alla säger hej och alla har tid att prata en stund så det blir någonting helt annorlunda. Jag kommer sakna det jättemycket, allt det här roliga som händer.
John Gimling text & foto
