Kraftfulla rytmer, hög puls och rörelseglädje. Intresset var stort för den västafrikanska dansveckan som i förra veckan gick av stapeln på Nåttarö för andra året i rad.
– Vi hoppas det kan bli tradition, säger arrangören Fanny Holmberg.
Värmen kryper upp mot 30 grader och solen står högt på den klarblå himlen. I skuggan under ett träd ligger några människor uthällda på en filt för att komma undan den stekande hettan. Bredvid, utspridda över ängen, rör sig ett tjugotal personer taktfast till rytmen av ett par trummande träpinnar och sång på sousou. Man hade kunnat tro att vi befann oss i Guinea, men de röda ladorna och blågula flaggorna vittnar om att vi är i Stockholms skärgård.
Det är andra året i rad som Faré Dance and Art anordnar västafrikanska dansdagar på Nåttarö. Bakom företaget och arrangemanget står Fanny Holmberg och hennes sambo Italo Sylla, dansare med mångårig erfarenhet från Guineas nationella dansensemble Les Ballets Africains, som just nu är i färd att demonstrera en koreografi för deltagarna.
– Vi träffades för sex år sedan på en dansresa i Guinea. Han flyttade hit till Sverige och vi kände att vi ville göra något för att sprida den västafrikanska kulturen här, så vi startade Faré Dance and Art tillsammans. Jag är utbildad bildpedagog och han är danslärare, så vi kombinerar våra uttryck i vår verksamhet, berättar Fanny Holmberg.
De hade tidigare semestrat på Nåttarö och fallit för ön.
– Det är en sådan fantastiskt lugn, fin och öppen ö utan bilar, nära naturen. Vi hade bland annat sett den här ladan och tänkt att det skulle vara fantastiskt att få dansa i den. Jag tycker att det är så kul att dansa själv och vill gärna fixa saker så att att jag får göra det! Så förra året drog vi igång de här dansdagarna och det blev så lyckat att vi ville köra igen.
I år är deltagarantalet nästan dubbelt upp mot i fjol. Men det var länge osäkert om arrangemanget skulle kunna bli av på grund av reserestriktioner, samlingsförbud och farhågan om att sprida smitta. En av de inbjudna gästlärarna blev dessutom fast i Tyskland. Men med ett omgjort upplägg om så att dansen främst skulle ske utomhus, med rejält med avstånd, verkade det ändå görbart.
– Då kändes det ändå som att det skulle funka. Sedan gjorde nog den här riktlinjen om att man fick resa två timmar hemifrån att många nappade, eftersom det då funkar att åka hit från Stockholm. Så det blev en stor efterfrågan och då släppte lite oro. Men vi håller restriktionerna och dansar inte för nära varandra. Annars när vi dansar brukar det vara ganska packat med folk, nu är det noggrannare med avstånden, säger Fanny Holmberg.
Just idag, på veckans tredje dag av fyra, skiljer sig dock upplägget lite. Alla på ön har inte uppskattat ljudvolymen och bett dansarna om att flytta inomhus. Därför görs idag först en gemensam uppvärmning och koreografigenomgång ute på ängen. Därefter dansas det i mindre grupper inne i ladan till levande musik. Ljudet av djembe- och doundountrummor fyller snart utrymmet och energin och svetten flödar. Det är rytmiskt och kraftfullt. Det är lätt, även som åskådare, att ryckas med i rörelseglädjen och pulsen.
Västafrikansk dans är i huvudsak baserade på rytmer. Danserna har namn som doundounba, foulefare, koukou, somolokou och bentejani. Alla rytmer och rörelser har sina rötter i västafrikansk tradition och kultur, och är fortfarande viktiga inslag i vardagslivet. Just idag går Italo igenom koukou; tidigare i veckan har doundounba stått på schemat.
– Det är en jättekänd festrytm i Guinea; man brukar ha stora doundounbafester i städerna där alla samlas i en stor ring och så kommer dansare från olika baletter in i mitten och kör solo. Den kallas “den starke mannens rytm”, men nuförtiden dansas den även av kvinnor, berättar Fanny Holmberg.
Hon menar att sättet man utövar dans generellt skiljer sig mellan länderna.
– Skillnaden är att vi här i Sverige ofta går en kurs och sen pratar om att man kan dansa eller inte. I Guinea är det mer något man bara gör, man tränar hela tiden. Innan jag började kände jag att jag behövde vara duktig och kunna en massa i förväg, och min sambo förstod inte varför jag var så blyg. Klart man inte kan från början, man måste träna och få göra fel. Det är frigörande!
Just att dansen är prestigelös och tillåtande tilltalar fler deltagare. En av dem är Vilma Blomgren som just nu har tagit en paus och återhämtar sig ute i den svalkande brisen. Hon är här tillsammans med sin mamma och syster, och har dansat sedan barnsben.
– Vi har alltid dansat hela familjen; jazz, balett och allt möjligt. Men det jag tycker är roligast med västafrikansk dans är att det är så opretentiöst. Alla kan göra rörelserna på sitt sätt, man måste inte ha tränat i flera år utan det går bra att bara droppa in. Det känns så himla kul och välkomnande, alla är så varma och inbjudande.
Att alltid ackompanjeras av livemusik är en annan sak hon uppskattar.
– Det hittar man nästan aldrig i andra dansformer, förutom möjligtvis balett. Då blir det så mycket mer levande.
Systern Tyra instämmer. Hon gillar också att dansen är något som lämpar sig bra att göra tillsammans som familj.
– Det är som ett familjeläger! Det har funkat så bra här, att bo i stugorna och sen komma hit och träna tre timmar om dagen. Det är lagom, det är ändå så pass ösigt. Sen kan man gå ner och bada!
Ambitionen är att anordna dansdagarna även nästa år.
– Vi hoppas verkligen det! Vi vill gärna att det blir en tradition och tror att det är något som kan ge hela ön någonting, säger Fanny Holmberg.