KRÖNIKA. ”Vad fan får jag för pengarna?” De bevingade orden uttalades av Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling när han 2017 ifrågasatte det svenska skattesystemet och väckte rabalder. Men frågan är befogad. Ska man ha ett högt skattetryck – vilket i sig inte behöver vara dåligt – ställer det också höga krav på att pengarna används klokt och försiktigt.
Att granska makten är ett tungt och tidskrävande arbete. Det handlar ofta om att brett och förutsättningslöst gräva igenom mängder och åter mängder av protokoll, mejl, fakturor och tjänsteskrivelser. Vet man inte var man ska leta riskerar man att lägga dagar, kanske veckor, åt att följa trådar som inte leder någonstans – en omöjlighet för små redaktioner med knappa resurser som vår, och säkerligen många fler mindre lokaltidningar.
Ibland springer vi på något konkret som får nyhetsnäsan att vädra morgonluft. Som till exempel en mejlväxling mellan tjänstemän på Haninge kommun och Blidösundsbolaget, som avslöjar ett fakturakaos som pågått i snart två år (mer om detta på sidan 7).
Men vanligtvis är arbetet digert. Mot bakgrund av det innebär entreprenören Jens Nylanders arbete, att med hjälp av en databas och ett egenutvecklat AI-verktyg systematisera och offentliggöra miljontals kommunala leverantörsfakturor, en smärre revolution. Sedan han började med detta har flera ekonomiska märkligheter nystats upp runt om i landet.
Det är inte nödvändigtvis medveten korruption och fiffel som ligger bakom, utan handlar ofta om dåliga avtal, bristfällig upphandlingskompetens och rent slarv. Man prutar inte, låter dyra avtal bara löpa på och ifrågasätter inte felaktiga eller rena bluffakturor. Enligt Jens själv handlar det om minst tio procent av alla offentliga medel – alltså över 90 miljarder kronor – som försvinner i rent slöseri (Tidningen Näringslivet 31/1). Det är svindlande summor.
I veckans nummer kan vi tack vare Jens arbete till exempel berätta att Stokabs “teknikbod” på Sandhamn kostat skattebetalarna 4,4 miljoner kronor (hittills!) på grund av ett ogynnsamt arrendeavtal, pengar som gått ner i fickan på en högt uppsatt Ericssonchef.
Detta sätt att kombinera offentlighetsprincipen med ny teknik är i sanning ett paradigmskifte. Inte bara för oss lokaltidningsjournalister, vars jobb underlättas rejält. Eftersom databasen ligger öppen kan även helt vanliga medborgare nu få riktig insyn i vart deras pengar faktiskt tar vägen. Det innebär nya möjligheter att på ett betydligt enklare sätt än hittills kunna svara på Östlings fråga.
Tack, Jens Nylander.
