En av dessa ljuva, ljumma kvällar, de som sommaren 2018 aldrig verkar vilja ta slut, kliver vi ombord på fartyget Blidösund för att uppleva en afton till sjöss i musikens och skärgårdsromantikens anda. Louise Hoffsten med band ska spela och stämningen ombord är på topp.
Måsarna skriker ovanför våra huvuden och det gungar lätt under fötterna ute på däck. På kajen nedanför Slottsbacken står en skara förväntansfulla gäster och väntar på att få komma ombord för att få höra sångerskan Louise Hoffsten med Erik Söderlind & Claes Crona Trio som spelar ikväll och med 160 bokningar är det nästan fullsatt. Det är fjärde året i rad som Louise uppträder på denna båt, som sedan år 1973 bjudit på musikkryssningar i solnedgången ut i Stockholms innerskärgård. Och hon är i gott sällskap; otaliga är de artister som genom tiderna sjungit och spelat i Blidösunds aktersalong, allt ifrån legender som Monica Zetterlund och Peps Persson, Maritza Horn och Svante Thuresson till nyare artister som Pernilla Andersson och Caroline af Ugglas. Bluesmannen Roffe Wikström gjorde sin första spelning här år 1983 och återkommer än idag traditionsenligt med två veckors spelning varje sommar.
– När vi väl har fått hit artisterna brukar de tycka att det är väldigt kul att spela här, säger kapten Helena Jakbo. Hon sitter tillsammans med styrman Åsa Sandgren på Blidösunds fördäck och slänger i sig lite middagsmat innan avgång.
Vad är det för folk som åker på musikkryssningarna?, undrar jag.
– Många är i medelåldern, så har det alltid varit, säger Åsa. Men nu har vi till exempel Solala, ett a capellaband från Göteborg, som lockar lite yngre publik. Det som är roligt är att vi har allt från visor och lugnt och stämningsfullt till garagebandet Nomads som bara står och öser därinne.
Vi följer med Åsa ner till undre däck och tar en titt på de fem hytterna som rymmer två slafer i varje. Det är här personalen sover under helgerna, med undantag för maskinisten som har sin egen hytt på mellandäck. När man under veckorna behöver få in fler gäster förvandlas hans hytt till ”Maskinistens VIP”, där slutna sällskap upp till sex personer kan äta och umgås under hela kvällen. Åsa visar hur sängen med några enkla handtag blir till en soffa och skrivbordet till ett matbord.
– Precis som i Kalle Anka på julafton, skrattar hon.
Klockan har slagit sex och gästerna strömmar ombord. Några sätter sig till bords i matsalen för den första middagssittningen, andra tar plats på träbänkarna längs båtens gångbord för att inta ett glas vin eller en öl med kvällssolen gassande i ansiktet. Ångvisslan tutar och vi glider ut från kajen. På en av bänkarna sitter väninnorna Kicki Yttermo och Kerstin Lanzhing och äter en så kallad musiklåda – varmrökt lax med potatissallad.
– Vi kände för att ta en mysig båttur ikväll. Lyssna på bra musik, och sen är det ju trevligt att bara få åka ut i skärgården under några timmar, säger Kicki. Det är ett måste på somrarna att komma ut och åka båt.
En bit bort hörs skratt och skrål från ett stort sällskap och vi gör dem sällskap en stund. Det är ett gäng gamla gymnasiekompisar, ursprungligen från Sollentuna, som träffas regelbundet för att åka på utflykter tillsammans. Flera har åkt med båten tidigare men ikväll är det första gången allihopa åker med Blidösund och stämningen är på topp.
– Bra musik, fint väder, god mat, sammanfattar en i sällskapet vad som förväntas av kvällen.
– Vad är det bästa med den här båten? fiskar jag vidare.
– Ångbåtsbiffen! Och SOS – sill och snaps! ropar en man.
– Att det är en ångbåt. Det är tyst och skönt, annars hade man hört det där dieseldunket.
– Jag tycker att kvällssolen är bäst, säger en kvinna och alla skrattar.
– Sen är det kul att man aldrig riktigt vet vart båten går. Förra gången åkte vi in Mälaren, idag tror jag att vi går mot Vaxholm.
– Folk är väldigt glada som åker med den här båten, alla är nöjda.
Nere i aktersalongen har Louise Hoffsten och hennes band börjat spela. Deras bluesiga sound fyller rummet, där alla stolar är upptagna och folk trängs för att komma nära. Louise skämtar och drar personliga historier mellan låtarna och det märks att hon har en varm relation till både båten och publiken.
– Jag är egentligen alldeles för glad för att spela blues en kväll som denna, utbrister hon och drar av ”Too happy for the blues” följt av några låtar från sin CD ”Bringing Out The Elvis” och några från plattan ”The Great American Songbook”. Publiken låter sig vaggas med av musikens rytmer och saltsjöns vågor.
På övre däck är det dags för den andra middagssittningen och vi sätter oss hungriga till bords. Till förrätt serveras en skagentoast med löjrom, varmrätten består av fartygets specialitet – den berömda skyffelbiffen, som tillagats på glödande kol nere i pannan i maskinrummet. Maskinisten Peder Sundahl kommer i egen hög person och lassar upp de koleldade biffarna på våra tallrikar med polygrip. Medan vi njuter av maten passerar Skurusundet utanför fönstret.
– Egentligen skulle vi till Vaxholm, men en kenyansk ambassadör som är ombord hade ett önskemål om att vi skulle åka via Skurusundet. Gästerna får önska, men ibland kan det finnas omständigheter som gör att vi måste välja en annan rutt, säger kapten Helena Jakbo, som vi passar på att småprata med i styrhytten efter middagen.
Helena har arbetat på Blidösund i fem år, bortsett från ett uppehåll under förra året då hon hade andra jobb. Precis som många kollegor som arbetat ombord i många år drogs hon tillbaka till båten och gemenskapen ombord på ”Blidan”.
– Ja, det är många som återkommer. Det finns en stark känsla för båten bland besättningen, det är väl det som gör det speciellt. Vi är lite som en familj, folk går i land och gör nånting annat, sedan kommer de tillbaka igen. När man jobbar här blir man liksom lite fast, skrattar hon.
Vad är det då som drar och som får en att bli kvar?
– Båten, människorna, historien, säger Helena. Blidösund är som ett levande museum som fortfarande fungerar. Den här båten har sjunkit, den har gått upp på land. Hennes historia innehåller en hel del incidenter, vilket alla de här gamla båtarna gör. Men hon är en av de få som har överlevt. Det är väldigt häftigt.
Hon blickar ut mot havet, som denna kväll ligger lugnt och spegelblankt. Solen har sakteliga börjat klättra ner mot horisonten och dess sista strålar färgar vattenytan lätt rosa innan eldklotet doppas ner i havet. Det är dags att vända tillbaka mot stan. Efter en stund passerar vi Lidingö, därefter flyter Djurgården förbi med neonfärgerna från Gröna Lunds attraktioner som lyser upp den sammetsblå sommarnatten. Nere i aktersalongen spelar Louise Hoffsten ”Only the dead fish follow the stream” medan vi sakta glider in mot kajen igen.
Text: Ingrid Hedman
