Likt en stor ubåt i övervattensläge vilar ön Tjärven längst i öster vid Söderarmsinloppets yttersta gren. Med sin fästningsliknande fyrbyggnad vakar ön över farleden, men de en gång så starka fyrljuset har ersatts av en svag solcellsdriven lampa.
Ön Tjärven ligger i Norrtälje kommun cirka 2,5 distansminuter nordnordväst om Söderarm, cirka 10 sjömil öster om Kapellskär. Ön är bara cirka 200 meter lång och 100 meter bred, med en högsta höjd på sex meter. Tjärven har haft stor betydelse för sjöfarten i området och än idag hyser ön en viktig plats i många skeppares sinne.
I mitten på 1800-talet restes en kummel på Tjärven som 1882 kompletterades med ett 8 meter högt stångmärke av järn. Till följd av många skeppshaverier fanns önskemål om ett mer tillförlitligt navigationshjälpmeden och den 28 april 1902 fattade Kungl. Majt ett beslut om att bygga en fyr. Tjärvens utsatta position längst ut i havsbandet med komplicerade landstigningsförhållanden förhindrade byggarbetarna att bo på närbelägna Söderarm och de tvingades därför in i en barack bredvid bygget.
1903 stod den 14 meter höga, fästningsliknande fyrbyggnaden i betong och granit färdig. I bottenvåning fanns källare och förrådsrum och en trappa upp ett rum, en sovkammare och ett kök. Längst upp på andra våningen fanns maskin- och vaktrum samt ett befälsrum.
Den 1 november 1903 tändes fyren för första gången, och som oförtrutet kom att lysa i lite drygt 100 år: ett luxljus med en ljusstyrka på 5 000 Carcel och lysvidd på 17,5 nautiska mil. (Se faktaruta.) Ljuset blinkande med tio sekunders intervall, med tre tätt inpå varandra korta blänk, vad som senare kom att kallas för en ”gruppblixtfyr.”
För fyrpersonal med både fru och barn var fyrbyggnadens utrymmen otillräckliga. Därför alternerade personalen i tvåveckorspass mellan Söderarm och Tjärven. Familjerna bodde på Söderarm. Fyrpersonalen hade en tjänstebåt som kunde vinschas upp på Tjärven. När isen låg blev det lite svårare att komma till, men fyren skulle vaktas oavsett väder och vind. Fyrbiträde och fyrvaktare Karl Georg Larsson (1901-1986) som tjänstgjorde på Tjärven 1933-1954 berättade hur man gjorde för att ta sig mellan Söderarm och Tjärven under de svåra krigsvintrarna. Regelbundet gick en båt i bruten ränna mellan Åland och Stockholm och när den närmade sig stannade den och fyrpersonalen kunde kliva över rännan genom båten. Fyrpersonalen drog också alltid med sig en iseka över isen från båda håll för säkerhets skull.
Ivan Wallin arbetade för Sjöfartsverket och gick i pension i slutet på 1990-talet. De sista 17 åren hade han tillsyn och skötsel bland annat av Tjärvens fyrplats. Ivan bodde på Söderarm och ledigheten tillbringades hemma på Gotland. Det var svårt att kliva iland på Tjärven. Ibland fick han mer eller mindre ”hoppa iland” på öns stundtals mycket hala betonghylla.
– Dieselmotorerna skulle startas upp och provköras. Olika bränsletankar måste fyllas och fyrlinserna putsas. Vi turades om att åka ut, men vädret måste vara stilla för att komma iland, säger Ivan Wallin.
Tjänstgörande personal på Söderarm hade med en man ständig vakttjänst och uppsikt över Tjärven och farleden in mot Stockholm. Många fartyg som skulle gå över till Åland ville gärna få upplysning om sjögången i området. När vinden ändrade riktning och styrka förändrades strömmarna i området runt Tjärven/Söderarm.
– Trots svaga vindar kunde det vara kraftig sjögång. De mindre färjorna, bland annat Baltic Star, ringde alltid till oss och frågade hur det såg ut innan de gick ut i Ålands hav. De större färjorna hade vi inte så mycket kontakt med. Men vi såg när de passerade.
Mistsignalering på Tjärven sköttes från 1903 av en misttrumpet för komprimerad luft. 1926 ersattes detta av en tyfon som in sin tur ersattes av en nautofon 1952. Nautofonen sköttes på distans från Söderarm.
– Signalen på Tjärven startade automatiskt, men kontrollen hade vi på Söderarm. Ibland startade den inte eller så var den svår att få stopp på. En gång höll mistluren igång i flera dagar, men det hörde vi inte på Söderarm på grund av hård vind.
Beroende på väder och vind klev personalen iland på Tjärven på lite olika ställen. Men det måste vara väldigt lugnt för att det överhuvudtaget skulle fungera.
– Vi försökte oftast kliva iland i närheten av kranen. På den tiden var man ju lite vigare. Piren var ofta mycket hal på grund av fågelträck och vatten.
Vid Tjärven möttes utgående båtar av sjögången från öppet hav. Om en båt med en viss mängd vatten i dieseltanken började gunga blandades dieseln med vattnet och motorn stannade. Vid ett tillfälle när Ivans son Magnus var med upp i vaktstugan, 6-7 år gammal, fick han syn på ett nödbloss strax före 10.00 i fullt dagsljus. ”Det var en båt som sköt upp en raket”, sade han.
– I kikaren fick jag syn på en båt som låg och drev. Vår tjänstebåt hade varit iland och lämnat av eller hämtat personal och turligt nog var den på väg ut igen. Jag ropade på radion. Haveristen började driva mot en kobbe på Söderarmssidan.
Tjänstebåten fick så småningom möjlighet att bogsera in de nödställda till Söder-arm där personalen kunde få igång motorn. När paret senare kom tillbaks från Åland stannade de till vid Söderarm och Magnus fick en påse godis. En annan händelse med en betydligt mer tragisk utgång inträffade mellan Tjärven och Söderarm när en segelbåt kom in från Ålands hav. Den person ombord som kunde hantera båten föll i sjön och de som var kvar klarade inte av att ta ner seglen. Man slängde ut en frälsarkrans försedd med en tamp som den nödställde greppade tag i, men segelbåten fortsatte obehindrat för fulla seglet och till slut orkade den nödställde inte hålla sig kvar.
– De ropade mot Åland på hjälp i VHF-radion, men fick inte tag i någon. Till slut fick man stopp på båten, kanske med hjälp från sjöräddningsstationen på Fejan, men då var det för sent, säger Ivan Wallin.
Tjärvens klippor har ett flertal inskriptioner ristade av människor som av olika skäl haft anledning att vistas på ön. Inskriptionen ”Ensamhetens ö” visar hur det kändes för den värnpliktiga som under andra världskriget gjorde sin beväringstjänst på ön.
1945 automatiserades och avbemannades Tjärvens fyrplats. Hösten 2008 ersattes fyrens 1000 watts lampa med en mindre solcellsdriven LED-lykta. Ivan Jansson erbjöds för några år sedan att besöka Tjärven, men tackade nej. Han tyckte det kändes alltför sorgligt att behöva se den släckta fyren. Sjöfartsverket äger och förvaltar fyren med tillhörande byggnad.
Källor: Sjöfartsverket, ”Lysande skärgård” av Anders Hedin, ”Fyrhandbok” – Svenska Fyrsällskapet
FAKTA
Fransmannen B.G. Carcel (1750-1812) vidareutvecklade Argands idéer och konstruerade oljelampor med ett varierande antal cylindriska vekar (upp till 10) så att det blev en konisk ljuskälla. Ljusstyrkan 1 Carcel motsvara cirka 10 Heffnerljus.
