Kanske känns författarens namn igen från någon lokal Facebookgrupp där han ofta delar med sig av olika skärgårdsminnen. Arbetet med boken har pågått parallellt med berättelserna i sociala medier och titeln skvallrar om vilken bakgrund och anknytning till skärgården han har. I kapitlen kan vi läsa om ryssar, spritsmuggling, jakt, fiske, jordgubbar, elevhem närmre fastlandet och nutida Seastopprojekt. Ove Lindenås från Långvik har skrivit boken för att berätta om förändringarna i skärgården, ur eget minne och längre tillbakablickar som han fått återberättade.
– Historien är viktig, den hänger ihop med nutiden och framtiden. De här kunskaperna försvinner om man inte tecknar ner dem. De gamla personerna som jag skriver om skulle glömmas bort, säger Ove Lindenås.
Hur aktuell är boken idag?
– Vi har ju bara två fiskare kvar på ön. När jag växte upp var alla mer eller mindre fiskare. Det småskaliga fisket är ju väldigt litet idag. Och likadant med jordgubbsodlingen, den är i stort sett borta. Fram till en bit in på 1970-talet var Möja lika välkänt som Finnerödja som jordgubbsodlardistrikt. Det gick en speciell båt med hundratusentals liter varje dag från skärgården in till Stockholm. Idag finns det ingen som odlar yrkesmässigt.
Egentligen var Ove Lindenås lika mycket en jordgubbsson som fiskarson. Som mest hade hans far 30 000 jordgubbsplantor på Möja och öar runtomkring. Ove Lindenås beskriver flera förändringar på Möja under sitt liv i boken, men den största gäller jordgubbarna. Han fyller 70 år i år och är deltidsboende på Möja. Det var inte ekonomiskt möjligt att bo kvar när utländska gubbar konkurrerade ut Möjagubbarna.
– Min generation tog inte över jordgubbsodlingen av olika skäl. Det var svårt att få plockare, då tjänade ungdomarna bättre på lättare jobb. Så mycket jobb och så lite förtjänst.
