KRÖNIKA. En vanligt förekommande bild bland folk i allmänhet är att livet på landet är ensligt. Att om man väljer att bosätta sig på en ö så väljer man också bort ett socialt liv och man får vara beredd på att klara sig på egen hand. Vissa kanske lockas just av lugnet och avskildheten, andra avskräcks av att det verkar ensamt och långtråkigt.
Men min bild är att det oftare är tvärtom. Av det jag har märkt är gemenskapen och sammanhållningen i skärgårdssamhällen stor, och isoleringen kan vara långt mycket mer påtaglig i en lägenhet mitt i storstadens brus. På öarna känner man sina grannar, bryr sig om varandra och hjälps åt.
Med det sagt så behöver det ändå inte vara alldeles enkelt att flytta ut till ett sammanhang där folk kanske redan är sammansvetsade sedan generationer tillbaka. Där det finns oskrivna regler, är lätt att trampa på ömma tår och man möts av ett “men så här har vi alltid gjort” när man försöker komma med nya idéer.
Därför är det intressant att se hur det blir när man bygger ett samhälle från scratch, där alla är i stort sett lika nya och ska forma någonting tillsammans från ett vitt papper.
Det finns och har funnits många tankar och visioner om diverse “skärgårdsbyar”, men de flesta har hittills stannat på idéstadiet. Ett undantag som faktiskt förverkligats är Ljusterö skärgårdsby, som vi har besökt i veckan som gått. Satsningen verkar ha gått hem – här har husen sålt som smör och man är nu, drygt tre år efter att den första familjen flyttade in, inne på försäljning av den femte etappen.
Vid första anblick befinner sig byn ännu långt ifrån de idylliska bilderna i de glassiga mäklarprospekten. Det är en byggarbetsplats och det finns ärligt talat inte speciellt mycket charm eller själ att prata om än, på ytan i alla fall. Men ger man sig in bland de likformiga lådhusen bland grushögarna och byggbarackerna och knackar på en dörr så märker man snart att gemenskapen redan börjat infinna sig. Att människorna som flyttat hit har ett sug, inte bara efter lugn och ro och närhet till naturen, utan också till ett sammanhang där man kan kika in hos grannen på en kopp kaffe, hjälpa varandra med ditt och datt eller bara snacka bort en stund.
Allt fler tycks nu söka sig bort från storstadspulsen och till ett mer naturnära boende i en ny grön våg. Samtidigt har pandemin ökat törsten bland människor att faktiskt få träffas fysiskt och att vara nära varandra.
I skärningspunkten mellan de behoven tror jag att skärgårdsbykonceptet har fått in en fullträff.
