KRÖNIKA. För 20 år sedan föddes Magasin Skärgård. I artikeln härintill intervjuar jag ägaren och redaktören Josefin Ekberg, som hösten 2004 tog de första stegen mot att producera en tidning som berättar om människorna och öarna i hela Stockholms skärgård och på Åland. Projektet krävde som tur var inga stora investeringar för att kunna sjösättas – dator, kamera och bil hade man ju redan. Idag, två decennier senare, är magasinet väletablerat med en trogen läsarkrets och Josefin, som fortfarande åker ut och levererar varje nummer från tryckeriet till öarna, fick välförtjänt ta emot Roslagens företagarkvinnors hedervärda pris ”Årets Freija” år 2020.
Många tror att tidningsmakeriet är ett glassigt jobb, och att jobbet på en skärgårdstidning mest handlar om att åka ut och göra reportage i vackra miljöer.
Och visst är det så, ibland. Det är det som är den stora behållningen med att jobba på en skärgårdstidning – resorna ut på öarna. Mötena och samtalen med öborna. Ynnesten att få besöka dessa miljöer under årets alla årstider och uppleva den skiftande naturen. Träffa eldsjälarna som outtröttligt driver sina projekt för att skärgården ska bli en bättre plats att leva på, inte bara för sig själva utan för alla.
Men jobbet att driva en lokaltidning är också ett evigt slit utan något större klirr i kassan att tala om. Det fick jag själv erfara när jag för 15 år sedan tog steget från fritidsboende till åretruntboende och började arbeta som redaktör för lokaltidningen Öskaret på Blidö. Det var en spännande tid då vi kämpade som djur vid varje nummer med att sälja tillräckligt med annonser för att ha råd att skicka tidningen till tryck. Plötsligt började jag också se ön med nya ögon – allting som hände i vårt närområde blev intressant, stort som smått. Vi gjorde allt från att bevaka privata igelkottsinventeringar och efterlysa bortsprungna hundar till att göra porträtt av gubbarna på färjan och rapportera om öns föreningsliv. Som storstadsjournalist var det underbart att få grotta ner sig i det där mikroperspektivet, de superlokala nyheterna och ämnena som påverkade människorna på djupet. Att få direktkontakt med läsarna som gav ros eller ris när vi råkat hamna i samma kö på Ica.
Att driva lokaltidning är ingenting du blir rik på utan är mer en livsstil, jag minns fortfarande med värme den där tiden då vi var ett sammansvetsat gäng som samlades hemma i min stuga för att tillsammans kläcka uppslag inför nästa nummer av tidningen. Nyfikenheten, entusiasmen och gemenskapen. Känslan av att betyda något för bygden, att tillsammans skapa storverk mitt i det lilla, den var faktiskt magisk.
