Här har under hundra år byggts mängder av segelbåtar och motorkryssare, ja till och med minsvepare. I dag är Abrahamsson och Börjesson på Ramsö ett fullservicevarv, med målsättningen att börja bygga träbåtar igen.
Snön ligger vit över Ramsö, sparkstöttingar väser över isblanka vägar i den annars totala tystnaden. Men här råder lugnet före stormen. Inom några veckor drar verksamheten igång på lilla Ramsös tre varv.
Skärgården har gjort ett strandhugg på ett av dem, det snart 100 år gamla träbåtsvarvet Abrahamsson och Börjessons vid Tynningösundet. En plats där mången vacker träbåt har byggts genom åren. I dag drivs det av mor och dotter Peterberg, Birgitta och Helena, som har en fullspäckad vår att se fram emot. Som vanligt.
– Just nu tar vi det lugnt och andas. Men snart drar det igång, det är mycket jobb, sju dagar i veckan, säger Helena Peterberg medan hon visar runt i den stora varmhallen.
Här, i fyra graders värme, står mahognyskönheterna på rad och väntar på vindar, vågkluck, skotade tampar och slående bommar.
Varvet, som enligt obekräftade källor startades redan i början av 1900-talet, drevs sedan 1920 av göteborgarna Sven Abrahamsson och Erik Börjesson, då det fick sitt namn. Fram till 1963 byggdes här ett 40-tal träbåtar, ritade bland annat av Tore Holm, Knud Hielmberg Reimers och av Sven Abrahamsson själv. De båtar som, i meningens fulla betydelse, gick av stapeln här var motorkryssare som WI, R8, R6, R5, liksom guldpokalvinnaren May-Be, en R6:a.
1963 såldes varvet till Tynningöborna Uno och Birgitta Peterberg, liksom ytterligare ett par släktingar. Det blev snabbt rena familjeföretaget.
– Vi hoppade in allihop och jobbade på varvet när det behövdes, berättar Birgitta Peterberg och vittnar om soliga dagar på varvet när familjerna samlades, kaffekorgarna gick varma och familjerna arbetade ihop för att få båtarna i sjön. När Abrahamsson sålde varvet var han över 90 år gammal, men att ta över driften var inga problem för Uno Peterberg som hade jobbat på varv sedan tonåren.
För några år sedan gick Uno bort och i dag drivs varvet av mor och dotter Peterberg. Det var inget svårt val för Helena som i princip föddes in i verksamheten och vars största intresse är vackra träbåtar.
– Efter att en av delägarna gick i pension för 13 år sedan började jag jobba heltid här och efter att pappa gick bort har vi bara fortsatt, det var självklart, säger Helena.
I dag driver Helena och Birgitta tillsammans ett fullservice- och underhållsvarv, liksom uppläggning av båtar i varm- och kallhallar. Men träbåtsfokuset finns kvar. Helena är utbildad hos bröderna Eriksson på Ingmarsö och brinner för vackra mahognyskrov och rena träbåtslinjer.
– Medan Uno ännu levde tog vi in nya träbåtsprojekt för att jag skulle kunna ta del av Unos kunskaper. Han är ännu väldigt närvarande här, säger Helena medan hon visar runt i den stora varmhallen, där en nästan kyrklig atmosfär råder. Det höga, vackra taket välver sig högt över oss där de stora, djupblanka segelbåtarna stolt står vilande på sina bockar. Luften är perfekt tempererad för att träet varken blir för torrt, för kallt eller för fuktigt.
Vi fortsätter in i kallhallarna, där det har smugit sig in och annan plastbåt.
– När plasten kom var vi tvungna att lära oss hantera den också, det var bara att bredda sig, säger Birgitta.
Rundvisningen fortsätter runt varvet, över slipen, till masthuset och upp på bryggan. Många fina segelbåtar och deras ägare, med idel kända namn, har lämnat sina båtar här.
– Åhlen & Holm hade en jättebåt hos oss, men den såldes sedan till en kille i Kapstaden i Sydafrika som ville ha en träbåt, säger Helena.
I dag har de 40-50 båtar på varvet, och kunder både på Nya Zeeland och i Monaco. Några av kunderna har legat på varvet sedan det köptes 1963. Hälften av kunderna kommer från Vaxholmstrakten, övriga från hela länet, ända ner till Dalarö:
– Vår grej är att ha fullservice. I och med att vi är en ö utan fastlandsförbindelse är det inte praktiskt för folk att själva komma hit och fixa med sina båtar.
Pappa Uno höll hårt på att hans tre döttrar skulle klara av arbetet på varvet. Ibland har arbetet varit tungt för Helena, men det har inte stoppat henne. Siktet har hela tiden, från det att hon gick Marina läroverket i Stocksund, varit inställt på att jobba här.
– Om något är för tungt för mig hämtar jag traktorn. Vi använder oss mycket av hjälpmedel i dag, och det funkar bra.
Fortfarande är varvet i allra högsta grad en familjeaffär.
– Mina två systrar och kusin med familjer hjälper till på vårarna när vi är i behov av fler händer, de har ju varit med i hela sina liv så det är självklart för dem, säger Helena.
Familjen har aldrig själva bott på Ramsö, Birgitta bor kvar på Tynningö och Helena bor i dag på Rindö. Något som är skönt menar de båda:
– Då åker man hem från jobbet och har det inte runt sig hela tiden, säger de.
Men det hindrar inte att de tillbringar mycket tid på Ramsö, under vårar och höstar sju dagar per vecka, och att de ofta får hjälp av Ramsöborna:
– Det är otroligt tacksamt. Det kan vara från personer som har varit med förr och jobbat med pappa, och som har koll på hur olika grejer fungerar, saker som jag inte har stenkoll på, säger Helena.
Intresset för träbå
tar har ökat kraftigt på senare år, något Helena tror handlar om att folk vill fånga känslan av svunna tider.
– Det finns en historia bakom varje träbåt på ett annat sätt än för plastbåtar. Det anordnas tävlingar och seglingar och det finns särskilda veteranbåtspriser, säger hon.
Helena har som många andra träbåtsentusiaster planer på att bygga en egen båt, och på det sättet fortsätta varvets byggtraditioner:
– Den önskan ligger nog hos alla som gillar träbåtar, men tiden räcker inte till i dagsläget. Så än så länge renoverar och reparerar vi.
– Jag vill att varvet ska finnas kvar, att vi ska kunna leva på det och inte minst att kunna fortsätta med träbåtarna. Plastbåtarna måste vi också ha kvar, vi skulle inte hinna med om vi enbart hade träbåtar. Förhoppningen är att varvet ska bära sig så vi kan anställa fler. I dag är det bara vi två plus att vi anställer skolungdomar på timme när det är som jäktigast på vårar och höstar.
Att Helena älskar sitt värv på varvet går inte att ta miste på:
– Det är mycket jobb, ofta tungt, men det är roligt och skiftande. Framför allt är det väldigt fritt. Jag har testat på många olika yrken men inget går upp mot det här.
