Bernhard von Schewen föddes 1872 på Håtö gård i Roslagen. Hans ett år äldre bror Karl blev känd som ”Calle Schewen” när Evert Taubes vals slog igenom för drygt 90 år sedan. Trots sin omsjungne storebror har många släkthistorier handlat om just Bernhard som var en fängslande berättare. Genom sina resor fick han många nya intryck och kanske ett lite annat perspektiv på livet.
Del 1.
Under pandemin bestämde jag mig för att lära känna Karl och hans fru Signe, mina gammelfarföräldrar. De levde i en annan tid och när jag skrev om dem växte en bild av skärgårdens historia fram. Hela tiden fanns Karls lillebror närvarande och en läsare kommenterade: ”Den där Bernhard blir man väldigt nyfiken på!”
1881 hade Bernhard och Karl mist sin pappa och Signes far, Johan Malm, blev arrendator på Håtö gård. Barnen var knappt tio år gamla när deras liv sammanflätades. Karl och Signe gifte sig så snart de blev myndiga. Bernhard var länge ogift och förblev en viktig del av familjen. Alla kallade honom ”farbror Bernhard”. Genom deras vitt skilda personligheter uppstod en gemenskap som med tiden spreds utanför deras egen krets. Signe var värdinnan med sångröst, Karl tystlåten men ändå given medelpunkt och Bernhard en berättare med social begåvning. Spår av den här gemenskapen finns än idag. Om inte trion varit med från starten hade till exempel den mytomspunna Pelarorden sett annorlunda ut och Evert Taube hade fått välja en annan rollfigur till sin vals.
Att Bernhard var en berättare syns redan i hans dagbok från 1891. Han var arton år och inackorderad i Stockholm för att studera. Karl hade en likadan och lägger man böckerna bredvid varandra ser dagarna olika ut trots att bröderna gör i stort sett samma saker. Av Bernhard får man inte bara veta att man åker skridskor utan även biljettpriset till isen, vilka som var där och vad man gjorde sen. Dagboken berättar om en social tillvaro i Stockholm med många vänner.
”2 april 1891. På fryspunkten kl 8 fm. Yrväder. Var Falck och Kalle Ö upp till mig. Skref jag bref till Kalle v S på 16 sidor. Var K Ö och jag ute och gingo. Drack öl på Westerlånggatan. Var ej i skolan.”
Han täljer ramar, skriver brev, åker skridskor på Nybroviken och Värtan, promenerar med vänner och går på visit hos deras föräldrar som ibland bjuder på fest. Det spelas priffe och dansas.
Högkonjunktur och framtidsoptimism genomsyrar tidsandan i Stockholm. Staden växer snabbt, helt säkert en spännande plats för en ung människa.
På våren dyker Alma upp: ”Blev presenterad för Alma Ö”.
Hon och syskonen studerar också i Stockholm. Föräldrarna har en gård i Marum på Ljusterö som Bernhard besöker den 29 mars 1891:
”På fryspunkten kl 8 fm. Solsken. Voro vi till kyrkan. Skjutsade jag för Alma Ö. Spelade filipin med Alma, det första vi träffas efter midsommar. Drack toddy. Dansade till kl 1 fm.”
18 april: ”Skref jag bref till Alma. (mycket) (blidt) Skref jag vers till Alma.”
Om parentesen handlar om vädret eller versen är oklart. Efter att Bernhard kuggat på examen står det inget mer om Alma. Tyckte hennes familj att Bernhard som inte ägnat tillräckligt intresse åt studierna var ett olämpligt parti för deras dotter?
Det sociala livet i Stockholm byts på hösten mot en slitsammare tillvaro i Roslagen. 17 nov: ”Skjutsar Leonard Nyström mig till Penningby med roddbåt”. 19 nov: ”Var på magasinet och sköt säck. Lastade pråmen med 150 säck. 120 råg och 30 hvete.” 20 nov: ”Var på magasinet och fläktade ärtor och råg.”
21 nov: ”Var till Furusund och lossade pråmen. Kom hem kl 12 på natten.”
I en notis från 1904 i Norrtelje tidning står det: ”Torr ved till salu. /B von Schewen”. Håtö var en omodern gård med små åkerlappar och det var svårt att få lönsamhet i jordbruket. Skog fanns men kvalitén på virket dög mest till famnved som vid sidan av fisket var den viktigaste inkomstkällan.
Bernhard var en självklar del av Signes och Karls med tiden stora familj.
Ett av min pappas tidiga barndomsminnen var jularna på Håtö gård i slutet av 30-talet. Bernhard var tomte och skrämde vettet ur pappa och hans kusiner när han efter att ha delat ut julklapparna tog tillbaka dem: ”Jag har hört att du inte varit snäll i år!” Men Bernhards framtoning fångade barnen.
Med sin sociala begåvning bidrog han till att familjens vänkrets blev både stor och brokig. Han utbildar sig till agronom och intresset för odling blomstrar inte minst på Svansarna, ön nordväst om Furusundsleden som var familjens fiskeplats och där de umgicks med vännerna. Fiske och jakt var en självklar del i hushållningen och tillsammans med Signe trollade han fram måltider på skrak, gädda, nyskördade rödbetor, id och bondbönor till de många gästerna. Han var särskilt känd för sin ansjovisinläggning och att brygga punsch med doft av arrak och citron.
Längst ner i en låda hittar jag en bunt gamla vykort från början av 1900-talet. De ligger huller om buller, vissa är gnagda i kanten av möss. Varför har tidigare generationer sparat det här?
”Nyårshälsningar 1920 från Alma och Theodor Thomas. Nov 1909 Tack för sist! Albert och Sigrid Engström. 16/11 1903 Santiago de Chile Många julhälsningar till dig och de dina/Ebba Gentele. 1911 Hälsningar från Honolulu! /Vännen Calle Smitt. Alaska, Ryssland, San Francisco/Felix Brandsten.
Men de flesta av vykorten är adresserade till Signe och undertecknade Bernhard. Många år senare gifter han sig med en Signe men de här vykorten är skickade till brodern Karls fru. Hon är navet i familjen och den som oftast är hemma på gården och tar emot nyheter. Det utkristalliseras ett antal resor gjorda 1910–14 tillsammans med skolkamraten Carl Smitt som var byggmästare och äventyrare.
Två män på resa i en värld i snabb förändring och som börjar bli tillgänglig genom ångfartygens allt tätare trafik till avlägsna kontinenter. Smitt hade redan besökt Kina och USA med ångbåt vilket vykorten till Håtö berättar. Korta meddelanden – vykort som dåtidens sms.
Resorna påverkade såklart Bernhard som var uppväxt på en avlägsen gård i Roslagen. Han fick nytt stoff till sina historier – mer eller mindre sanna – som han var känd för bland de många vännerna. Det sägs att Albert Engström som ofta besökte Håtö, lånade en hel del från Bernhards historier och omvandlade dom i sitt eget konstnärskap.
Konstnären Roland Svensson skrev i Norrtelje tidning i slutet av 1960-talet då Bernhard avlidit vid 95 års ålder:
”Att minnas hur historier sakta växte fram och kulminerade. Vi skrattade och när vi pustat ut efter explosionen fortsatte Bernhard med lågmäld stämma och serverade berättelsens klimax – som alltid hade ett inre dolt värde – en mänsklig medkänsla, eller ibland en kvick kick av ironi – men allt förgyllt av humorns trollspö och spjuverglimt.”
1910 går rutten Håtö-Köpenhamn-Hamburg-London-Berlin. Ibland är vykortsmotivet en hotellfasad med texten ”Här bor vi!” Eller en restauranginteriör: ”Här är det gladaste stället i Göteborg!”. ”London 3/1 Här må Signe tro det finns människor som myror på en väg och nöjen i oändlighet. Genomgående roligt hela resan. Varmt och skönt utom i London där det jämt regnar. Hälsningar Bernhard”
Några av vykorten är från seglatser till Finland. I Hangö deltog Bernhard i kappseglingar och 1913 fortsatte besättningen till St Petersburg. Av meddelandena förstår jag att Bernhard och Signe kände varandra väl. Han skriver från Åbo: ”Skulle jag komma bort så sök mig här! /Bernhard”
Vykorten utstrålar en iver att berätta om det han upplever. Meddelandena är raka. Naturupplevelser och nöjen beskrivs utan omsvep, även för Signe. Funderade han någon gång på att stanna utomlands eller var det självklart att återvända till Håtö och skärgården? Det skulle bli fler äventyrliga resor de kommande åren.
Text: Anna von Schewen
Om författaren
Anna von Schewen är arkitekt och möbeldesigner. I hela sitt liv har hon tillbringat mycket tid året om på Håtö och i Roslagens skärgård. Anna är barnbarnsbarn till Karl och Signe som hon skrev om i Skärgården nr 25/2020 och nr 25 & 26/2021. Texterna har hon skrivit av intresse för kulturhistoria och för att hedra att det är 150 år sedan de föddes. Källor är tidningsurklipp, litteratur och samtal med släkt och vänner.