KRÖNIKA. Klockan är efter halv tolv på natten när färjan från Vaxholm är framme vid Rindö. Såklart går ingen buss. Jag har en 45 minuters lång promenad hem, så jag pinnar på, men som tur är stannar en snäll man och frågar om jag vill ha skjuts. Ja, tack.
I bilen beklagar jag mig, som jag så ofta gör, över att det går alldeles för få bussar, men mannen vid ratten håller inte med. Varför skulle det gå fler bussar? De är ju alltid tomma, menar han.
Invånarantalet på Rindö ökar i takt med nybyggnationerna och ännu fler hus är på väg. Ändå ser jag aldrig fler än ett par personer vid busshållplatsen. Ofta sitter jag själv på bussen och undrar var alla dessa människor som ska bo på Rindö håller hus. Borde vi inte sitta i knät på varandra på 688:an mot Oskars Fredriksborg?
Skärgården skrev förra veckan om föreningen Rindöborna, som tog upp att det under de kommande två åren kommer flytta minst 150 nya familjer till Rindö och med dem över två hundra bilar. Föreningen kräver fler turer med färjan och att bussen på Rindö ska få bättre turlista, så att fler lockas att åka buss. Föreningen vill dessutom att ett pendelbåtsförsök ska få stöd.
Själv välkomnar jag gärna fler båtturer, färjor och bussar, men med dem hoppas jag att det även kommer fler passagerare. En tom buss hjälper ingen. Två hundra bilar i kö ännu färre. Slutar bussarna gå för att ingen tar dem eller tar ingen bussen för det går för få? Jag vet inte, men när jag sitter själv på bussen oroar jag mig för att den ska försvinna.
Innan Rindö bodde jag i Lysekil på Västkusten. Utanför Lysekil ligger en ö vid namn Stora Kornö. Där levde 63 röstberättigade människor fram till 1961, men ön förlorade alla sina bofasta i början av 1970-talet. Nu är alla hus semesterhus och den gamla skolan ett fritidsboende.
När jag var yngre fantiserade jag och en vän till mig om hur vi skulle bo på en ö, precis som hennes morfar hade bott på Stora Kornö. Det var sorgligt att ön, som en gång hade skola och affär, nu bara är en turistattraktion.
Jag berömmer ofta Stockholm för att hålla sin skärgård vid liv. Det är fantastiskt att det går att bo ute på öarna och det är något att utnyttja. Vi som bor ute i skärgården måste därför åka de lokala bussarna och handla hos den lokala handlaren.
I rapporter om minskad befolkning på Sveriges öar är Rindö ett undantag. Jag hoppas att Stockholms skärgård fortsätter vara ett ställe där det går att leva.
Men för att livet på ön ska fungera krävs av oss som bor där att vi utnyttjar de resurser vi fått – och då kan de förhoppningsvis även öka.
Klara Svedäng, praktikant
