På Djurö bedrivs forskning i världsklass kring teknologi såväl ovanpå som under vattenytan. Skärgården har besökt KTH:s marina fältstation, som nu vill utveckla sin verksamhet här.
– Havet är en viktig pusselbit när det gäller att skapa ett hållbart samhälle, säger Ivan Stenius, forskningsledare.
Invid den inhägnade kommunala VA-anläggningen på Djurö står en tämligen oansenlig, blå byggcontainer uppställd på grusplanen. En bit bort på en trailer står en liten arbetsbåt i aluminium med KTH:s emblem på sidan. Det ser kanske inte mycket ut för världen, men sedan ett par år tillbaka bedriver KTH innovativ, fältbaserad forskning inom en rad spännande områden på och under vattenytan här. Bland annat testar man ny teknik och prototyper för eldrivna bärplansbåtar och självstyrande undervattensdrönare.
Ivan Stenius, lektor och forskningsledare vid stationen, pekar ner mot en brant stenig slänt där reningsverkets ledningar mynnar ut i havet, och en skranglig brygga intill.
– Vi har en del visioner och ambitioner. I dagsläget får vi köra runt och sjösätta vid båtklubben på andra sidan. Men vi skulle vilja göra något mer av den här platsen, kanske med ett hus, en större brygga, en trappa ner och en ramp så vi kan sjösätta båtarna här. Det skulle också komma allmänheten till nytta, de som använder bryggan för att lägga i kajaker eller till dykning…
Alla är inte med på noterna kring detta. Men vi återkommer till det.
Först tar vi en närmare titt på den forskning som bedrivs här. I den blå boden står Foilcart uppställd – en 3,5 meter lång, neongul prototyp för en eldriven bärplansbåt, fullmatad med elektronik och mikrodatorer. Tanken är att detta ska bli världens mest kompakta system för bärplansteknik på båtar. Kombinationen av bärplan och eldrift har en positiv symbios – de förstärker varandra, förklarar Ivan Stenius.
– Man kan inte bara byta ut bensintank och motor i en traditionell planande båt, för den har så mycket större energiförbrukning. Försöker man lösa det med ett större batteri blir båten tyngre, då måste man förstärka båten och då blir motståndet högre. Det driver en enorm kostnad. På samma sätt går det inte heller att sätta bärplan på en vanlig båt. Då ska kraften föras ner till bärplanen och det blir en dyr, komplex och bulkig konstruktion med axlar och växlar som blir ömtålig och skör. Vi driver på att få till just kombinationen.
Syftet med forskningen är att teknologin ska bli billigare och mer tillgängligt för en bred allmänhet, för att ta rejäla steg framåt i att göra sjöfarten fossilfri.
– Många av de lösningar som finns nu är ganska dyra, eftersom det är ny teknik och avancerade konstruktioner. Men om vi bara skapar leksaker för de som har budgeten för en tremiljonersbåt kommer det inte att göra någon skillnad, menar Ivan Stenius.
Det finns en del nötter att knäcka för att det ska hända.
– Dels att det är eldrift i en marin miljö, dels att hitta balansering och designa reglersystem, men det finns också en social, eller pedagogisk aspekt. Folk är inte vana att tänka att man ska flyga ovanför vattenytan. Det är kanske också en poäng med en sådan här testplattform, att vi kan visa upp hur och att det fungerar. Både för allmänheten men också för att industrin ska nappa och se att det är en affärsidé som är lönsam. Det måste börja hända saker.
Och att det händer saker inom både elbåt- och bärplansområdet har väl inte undgått någon, med flera företag som Candela, X-shore och Mantaray på stark frammarsch.
– De bolagen gör en enorm nytta i att gå i bräschen för tekniken och bana väg. Visst för vi diskussioner med dem. Men deras fokus ligger mycket på de egna produkterna såklart. Vi forskare vill vara öppna, säger Ivan Stenius.
Det andra stora området som man jobbar med här ute på Djurö handlar om undervattensrobotik, inom ramen för det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Swedish Maritime Robotics Center (SMaRC).
– Havet är en viktig pusselbit när det gäller att skapa ett hållbart samhälle på flera sätt, och undervattensrobotar kan innebära effektiviseringar både i kostnader och i minskat klimatavtryck, säger Ivan Stenius.
Tillämpningsområdena är många. Bland annat skulle de autonoma robotarna kunna användas i algodlingar, något som i allt större skala nu etableras på västkusten, och på samma sätt som gräsklippar- och dammsugarrobotar systematiskt kunna söka av större områden under ytan och inhämta och analysera data.
– Hur ser en framtida algbondes verktyg ut? Man kan ju inte bara titta ut på sin åker, som en bonde på land gör. Att åka båt ut varje gång och sen även komma ner under ytan driver stora kostnader men även risker, när det är vinter och storm.
Men även andra aktörer inom till exempel Försvarsmakten, energibranschen och miljöövervakning är intresserade av teknologin.
– Det finns en positiv effekt att fler vill åt samma förmågor, då kan vi samarbeta med flera slutanvändare. Det spelar ingen roll om det är övervakning av algodlingar, vindkraftverk eller kritisk infrastruktur med kablar och ledningar. Vi ser en allt bredare flora av aktörer som nu börjar få användning av det här, och som ser att det inte behöver vara stora farkoster utan de kan vara mindre och enklare. Då blir marknaden större och billigare.
Utmaningarna med att arbeta under vattnet är många. Alla signaler blir svåra. GPS funkar inte och 4G-täckningen är borta bara någon centimeter under vattenytan. För att lösa det kan man i de större farkosterna delvis använda sensorer och instrument och använda det som kallas tröghetsnavigering, berättar Ivan Stenius.
– Vet man åt vilket håll man rör sig och hur fort så kan man räkna på det. Men går man ner i storlek finns inte alltid utrymmet och sensorerna blir dubbelt så dyra. Då får man hitta andra sätt.
Att med akustiska sensorer skicka ut ljudpulser som ger ekon är ett sätt att bygga en bild omkring sig. Men där bjuder just Östersjön, med sin varierade topografi och skiktningar i salthalt och temperatur, på extra stora svårigheter.
– Det kan göra att man luras, då ljudpulserna böjer sig åt olika håll. Men eftersom vi opererar i de här svåra miljöerna så tränas man och tvingas bli bra. Det är vår hemmaplan.
Att få vara här ute på Djurö har inneburit flera fördelar för forskarna.
– Det är långt ut, ganska öppet och det finns en blandning av olika typer av skärgård här. Vattnet är bra, det är klart och fint och det finns spännande saker att titta på. Samtidigt är det lättillgängligt från stan.
Det saknas inte nya idéer för framtiden. En av sakerna man tittar på är att skapa någon sorts testmiljö för laddinfrastruktur.
– Den delen av tekniken har inte riktigt hängt med utvecklingen av elbåtarna. Läget här, med Stavsnäs mittemot och mycket båttrafik generellt, skulle passa väldigt bra. Det skulle kunna bli ett forskningsprojekt öppet för allmänheten, där vi även skulle kunna testa hur de mobila gränssnitten fungerar, säger Ivan Stenius.
Forskningsstationen har även väckt nyfikenhet hos Djuröborna. Därför har Djurö byalag ikväll bjudit in Ivan Stenius att berätta om verksamheten, och det är ett stort antal intresserade åhörare som samlats i Djurö skolas matsal. Flera ställer frågor kring tekniken, men det hettar till lite extra i diskussionen när planerna på en eventuell utbyggnad av stationen kommer på tal. Med på mötet är även Värmdö kommuns näringslivschef Ulla Rådling, som berättar att bläcket knappt hunnit torka på det beslut som kommunen nu fattat kring att inleda en förstudie kring detta.
– Från kommunens sida är vi oerhört stolta över det här samarbetet. Nu vill vi se hur vi kan ta det vidare. Är det den här platsen som är den bästa? Ska vi ha en forskningsstation med besökscentrum? Kan vi locka studenter, och låta skärgårdsskolorna nyttja det här i sin undervisning? Vad vill kommuninvånarna? undrar hon.
Men alla välkomnar inte planerna. Det intilliggande området är naturreservat sedan 2017.
– Vi avverkade fyra generationer kommunpolitiker för att få igenom det. Det känns märkligt att man bryter sig in i ett naturreservat som är så pass nytt, säger en man i publiken som tydligt oroas över vad effekterna ska kunna bli av en större exploatering.
Andra uttrycker sig desto mer positivt:
– Det här är superinspirerande. Pratar vi Östersjöns vatten, så är det ju för de unga som den här forskningen pågår. Jag vill att mitt barnbarn ska kunna åka i vattnet när han blir gammal, säger en annan åhörare.
Förstudien drar igång i höst, och hur den slutgiltiga utformningen av forskningsstationen blir återstår att se. Ivan Stenius är öppen för olika lösningar.
– Det kom upp bra idéer här om att allokera mer utrymme nere vid båtklubben i stället, till exempel.
Det är, som generellt i forskarvärlden, inte heller alltid en enkel match att säkra finansieringen för projekt som sträcker sig alltför långt in i framtiden. SMaRC är i dagsläget finansierat fram till 2024.
– Det är en lyx att kunna jobba långsiktigt. Viktigast är nu att vi behåller kompetensen som vi byggt upp, säger Ivan Stenius.
