En samling som inte bara rymmer välpolerade rariteter, utan där även det folkliga får ta plats. Det är ambitionen med Sjöhistoriska museets originalbåtssamling, som till stor del numera finns på Rindö.
– Vi vill visa upp de båtar som vanliga människor har haft och har en relation till, säger Eva Berglund Thörnblom, museiintendent.
På utsidan ser den grå, oansenliga byggnaden i betong, belägen på östra Rindö, inte mycket ut för världen. Men inuti ryms en spektakulär båtskatt. Här huserar sedan ett och ett halvt år tillbaka stora delar av det svenska fritidsbåtsarvet – allt ifrån kungaslupar till kuttrar, kryssare och kanoter ända från 1700-talet och fram till idag.
För stunden pågår putsande och fejande inför kommande helg, då magasinet håller öppet för allmänheten. Mattor ska rullas ut, skyltar ställas på rätt plats och klenoderna varsamt dammas av.
– Vi försöker piffa upp bäst vi kan, för annars är det lite grått och tråkigt, säger Eva Berglund Thörnblom.
Allt som allt ingår cirka 150 båtar i samlingen, men delar är lokaliserade hos fritidsbåtsmuséet i Härnösand och i magasin i Karlskrona. Här på Rindö finns för närvarande ett sextiotal. Innan flytten hit 2018 inhystes samlingen i Båthall 2 på Djurgården, men fick maka på sig till förmån för andra utställningar. Många knorrade över flytten och farhågan var att samlingen nu skulle bli mindre tillgänglig för allmänheten. Men Eva Berglund Thörnblom tycker att det blivit bra.
– Det är ju stora föremål och svårt att hitta bra lokaler tillräckligt nära stan. Men Rindö är bra och ändå nåbart. Till visningen i somras sa vi att vi skulle bli nöjda om det kommer 50 personer. Det kom 300!
I ett par trälårar som just håller på att bändas upp kikar de praktfulla gyllene huvudena till gondolerna Galten och Delfinen fram. De är Gustav den III:s lustslupar som användes flitigt som nöjesbåtar på Brunnsviken under det sena 1700-talet, och samlingens äldsta båtar.
Men det är inte endast rariteter som platsar här. Tvärtom.
– Vi strävar efter att visa upp det som vanliga människor har haft. Det man haft råd med och använt och som har legat som pärlband längs kusterna i Stockholm, säger Eva Berglund Thörnblom.
Bland de nyare föremålen finns därmed en av de folkkära Albin 25:orna, den allra första IF:en och gjutformen till en Maxi 77:a.
– Då har vi verkligen täckt in plastbåtseran på sjuttiotalet. Det är kul att ha! Just från tiden då folk byggde sina båtar själva hemma i dåligt ventilerade garage...
CG Petterssons Wiking X, en funkisinspirerad Ljungströmskryssare, pansarkryssaren HMS Fylgias låringsbåt, en sjöräddningsbåt från 1907 och Anders Zorns jolle är bara några av de andra flytetyg som finns att beskåda.
Oftast är det privatpersoner som donerat sina båtar till museet, men en hel del köps också in. Vissa renoveras omsorgsfullt för att återfå sin forna glans. Andra behålls i mer anspråkslöst skick. Eva Berglund Thörnblom pekar på Inga, en klassisk och vacker men bedagad motorbåt i trä från 1910-talet, som fått förbli i samma nötta skick som när den kom i muséets ägo.
– Vi har inte försökt skrapa den ren eller någonting. Därför att det ofta är så man hittar sådana här båtar nuförtiden. De blir uppdragna under något alträd och ligger där. Vi vill inte bara visa den där blanka, upputsade mahognyn, för det är inte riktigt rättvisande.
Hon skulle gärna se att man tog in även samtida båtmodeller i samlingen. Men där är kruxet att de ofta är dyra.
– Vi skulle gärna ta emot en modern segelbåt om vi fick en. I sinom tid kanske de inte kostar lika mycket.
På frågan om hennes personliga favorit i samlingen blir Eva Berglund Thörnblom fundersam.
– Åh, alla är fina. Men jag känner kanske lite extra för Tuffe, säger hon och pekar mot en liten klinkbyggd ruffad träsnipa från 1950-talet.
– Just för att det är en sådan båttyp som går tillbaka till vikingatiden, sättet att bygga med klink är detsamma som idag. Det är jätteroligt!
Drömtillskottet då?
– Jag kan inte säga någon speciell, det finns många. Men det allra bästa scenariot vore ju egentligen om de tas om hand och faktiskt används. Tyvärr försvinner många gamla träbåtar, blir upphuggna eller står gistna på varven. Det är en trist utveckling.
Visningen den 14-15 september var den sista inplanerade visningen för allmänheten i år, men tanken är att även fortsättningsvis öppna upp ett par gånger per säsong. Däremellan går det bra att kontakta museet för en privatvisning, gärna gruppvis.
– Det löser vi. Alla som vill ska kunna komma hit och titta, säger Eva Berglund Thörnblom.
