Nu är det vinna eller försvinna för skärgårdens mest lodräta båtrutt, efter att den sista försökssäsongen avslutats. Tidningen Skärgården åkte med en dag, från norr till söder, för att få en känsla för färden.
– Ni har valt säsongens bästa dag, utbrister kapten Hans Naess när vi tillsammans med ett tjugotal andra förväntansfulla båtresenärer kliver ombord på Sunnan i Räfsnäs. Och en fantastisk dag är det. Solen strålar från klar himmel och ett glittrande hav ligger kav lugnt. Soldäck är redan fullsatt trots att det är relativt tidigt på sträckan.
Det är sista veckan på det tredje och sista försöksåret för Nordsydlinjen, och därmed dags att sammanfatta hur det har gått.
– I juni var det lite skralt, men det gällde nog alla linjer, säger Hans Naess.
– Men någon vecka efter midsommar började det ta fart, och därefter har det varit mycket folk. Vissa dagar har vi haft 70-80 passagerare per tur, fler än vad båtarna som körde förra säsongen tog som max. Det måste ju tyda på en ökning. Lägg därtill bagage, cyklar och barnvagnar, då är det tydligt att det är båtar i den här storleksklassen som behövs.
Själv har han stormtrivts med att köra linjen.
– Den är oerhört trevlig. Jag hoppas innerligt att den får vara kvar.
Vilka är det som har åkt med?
– Majoriteten är unga pensionärer som bor ute på öarna och som vill göra en dagsutflykt. Det är en nöjesresa helt enkelt, menar Hans Naess.
Hans tes bekräftas av en snabb titt i salongen. Vid bordet intill oss sitter Birgit Feychting, Marianne Giertz och Louise Hörner. De bor under somrarna på södra Blidö och ska idag ta en tur till Sandhamn, nyheten på årets rutt, där de ska äta lite lunch innan de åker samma väg tillbaka igen.
– Jag har åkt en gång varje år med min syster. Tidigare har vi varit på Finnhamn och Ramsmora, berättar Marianne Giertz. Hon instämmer i att det är färden som är själva behållningen.
– Egentligen spelar det ingen roll vilken ö vi kliver iland på. Det är båtresan som är det viktiga.
Färden går i sicksack mellan Blidösundets bryggor och sträcker sen ut sig åt sydöst mot Möja. I Sandhamn är det båtbyte och en timmes bensträckare innan det är dags att stiga på Octava för den fortsatta färden ner mot Nynäshamn. Även här blir det så gott som fullsatt och kommersen i kafeterian tar fart direkt.
På Nämdö stiger öbon Nilla Söderqvist ombord. Hon fick ett spontant infall att ta en tur ner till Ornö.
– Men det är synd att vi som åker söderut inte kan göra dagsturer. Jag får bo kvar över natten.
Samma sak gäller de som vill norrut på norrsträckningen. Under de tre försöksåren har det experimenterats en del med såväl rutter som båtar. En ursprunglig tanke med linjen var att öbor skulle kunna använda den som effektivt transportmedel för att ta sig mellan öar, jobbpendla och frakta varor. Så har förvisso skett. Men att vara lyhörd för att resenärerna såg resan som mycket mer än bara ett sätt att ta sig från punkt A till punkt B verkar ha varit ett smart drag. Att satsa på större båtar med mer komfort, och att växla från Stavsnäs till Sandhamn som bytespunkt var klokt, menar Hans Naess. Nilla Söderqvist håller med:
– Stavsnäs är en replipunkt, medan Sandhamn ju är en destination!
Det är många som under dagen kommer fram och uttrycker sin önskan om att linjen permanentas. Men vi får också en del medskick till förbättringar:
– Större utbud i kafeterian, tycker Birgit Feychting, – Eftersom det är långa turer och alla kanske inte vill ägna sin tid i land åt att äta. Och lägre fönster!
– Fler platser på soldäck, önskar Evalisa och Bengt Lindfors, som ändå lyckades knipa de två sista när de gick på i Östersjö. – Och ett stopp på Södermöja!
– Mer och bättre marknadsföring, får vi höra från flera håll.
Just marknadsföringen är något som även Hans Naess funderat över.
– Det finns ju en svårighet i och med att vi rör oss i havsbandet. Med tydligare information om hur man kan ansluta till linjen om man åker inifrån stan tror jag att man kan nå en ännu större publik. Sen tycker jag även att man kan bli bättre på att visa hur det är att åka linjen – bilder på båtarna och vyerna - jag menar titta bara, säger han och gestikulerar ut mot utsikten från bryggan över en gnistrande fjärd.
Det är ett par relativt möra reportrar som ramlar iland i Nynäshamn, cirka tio timmar efter påstigningen i Räfsnäs, lagom till att de sista av solens strålar börjar falna. Vi är inte de enda som är trötta:
– Det har varit en härlig dag, men nu börjar det kännas lite segt, hörs det från stolsraden bakom.
Och det må vara hänt att det är lite segt att åka båt en hel dag. Men på det stora hela har det ändå varit njutbart, och det känns som att många bitar börjar falla på plats för Nordsydlinjen. Att den uppskattas av både resenärer och personal är tydligt. Att den förenklat korspollinering mellan olika delar av skärgården kan bädda för möjligheten till ny verksamhet och entreprenörsskap på öarna. Nu återstår för politikens kvarnar att mala och att se om lönsamheten kan motivera att linjen kommer tillbaka för att stanna.
