KRÖNIKA. Det är en väldig otur för fiskar att de saknar ögonlock. Eftersom de inte kan få in damm i ögonen så behöver de inte kunna blinka, men avsaknaden av detta enkla fysiologiska särdrag gör att vi människor har svårt att känna igen oss i fiskars mimik och känslouttryck. Till skillnad från söta hundvalpar, grisar eller apor, som vi kan spegla oss i på ett annat sätt, distanserar vi oss från fiskar. Av detta skäl fick man i filmen “Hitta Nemo”, i strid mot verkligheten, lägga till ögonlock på fiskkaraktärerna – helt enkelt för att vi skulle kunna sympatisera med dem.
Vi behandlar fiskar rätt illa, ärligt talat.
Bara språket vi använder – kvoter, biomassa, MSY-mått, odlingar – vittnar om att vi ser på fiskar som om de vore känslolösa grödor, en individlös massa, utan förmåga att lida och känna smärta. En naturresurs för människan att förse sig av, en proteinkälla som man kan tråla upp och mala ner till mjöl på vilket sätt som helst. Effektivast vinner.
Men forskningen visar att fiskar liknar oss mer än vi tror. En studie publicerad i Science visar att fiskar kan uppfatta rädsla hos andra fiskar och då själva uppleva rädsla. Det finns också forskning som visar att individer i stim kan se skillnad på varandra, hellre håller ihop med sina närmaste och kan samarbeta och fördela roller mellan sig. Ytterligare studier visar att fiskar kan njuta av kroppskontakt och till exempel gilla att bli putsade/kliade, samt har förmågan till logiskt tänkande.
Kanske kommer denna typ av forskning med tiden visa på vilka barbarer vi har varit. När det gäller jakt på däggdjur, och förhållandena i våra gris-, nöt- och kycklingindustrier, är de flesta av oss måna om att inte orsaka onödigt lidande hos djuren. Vi baxnar när missförhållanden uppdagas. Varför ska inte denna empati kunna sträcka sig även under vattenytan, trots att fiskar inte kan blinka?
Men det går framåt. Zoologen Albin Gräns, intervjuad här intill, har nyligen genomfört studier tillsammans med en dansk djurskyddsförening i samarbete med en producentorganisation för pelagiskt fiske. De har kunnat påvisa att stressade, lidande fiskar också påverkar produkten negativt – och i förlängningen därmed ekonomin för industrin – vilket kanske kan vara ett första steg mot förändring. Det är bra att branschen själva vill välja skonsammare metoder, även om det är trist att det alltid ska krävas ekonomiska incitament.
