För tredje sommaren i rad ska getter beta på Öja – en vinst för både ön och för djuren, som annars är en underutnyttjad resurs i Sverige idag.
Det är en solig morgon i Nynäshamns hamn. Besättningen på Renskär har fullt sjå att baxa ombord en något ovanlig last: utöver den ordinarie sopbilen ska idag även 45 killingar, en getabock och tre kvigor samsas ombord under transporten ut till Öja, där ett långt sommarlov väntar för djuren.
– De minsta killingarna är bara runt femtio dagar gamla, så de har i princip precis lämnat sin mamma, berättar Anna Sundberg från Enöga Mat. Getterna kommer från tre olika getgårdar i närområdet: Löts gårdsmejeri, Gålö gårdsmejeri och Rö getgård. Korna är från Björknäs gård på Torö.
Det är tredje året i rad som getter ska hjälpa till med naturvården på ön. Hela Öja är naturreservat och inom ramen för reservatsförvaltningen är det länsstyrelsen som driver betesprojektet. De avtalar med djurhållare för transport och tillsyn, samt uppsättning av stängsel och samarbete med boende på ön. I år är tanken att djuren först ska gå på Norrudden där ungefär 25 hektar stängslats av, och så småningom flyttas ner till ett nystängslat område vid Saltmar.
Just getter lämpar sig bra för bete på vildvuxna öar.
– De är verkligen effektiva, de äter allt! Det är roligt att det kommer igång igen. De flesta större öarna har varit beroende av djur tidigare. Det finns studier där man sett hur fort floran återhämtade sig när man började släppa får på en av öarna, säger Anna Sundberg.
Men att jobba med getter som betesdjur är ännu inte lika vanligt.
– I Norge finns det många fler, de har behållit sina getter från början av 1900-talet då vi i Sverige också hade många. Men det var skogsägarna som tyckte att de förstörde för mycket och skogen var viktig. Vi är ett industriland och getter passar inte riktigt in där, det går inte att stoppa in dem i stora stallar och föda upp. Inte de här gamla lantraserna i alla fall, säger Anna Sundberg.
Men det börjar vända, menar hon.
– Man börjar förstå att man inte bara kan ha naturreservat, de måste skötas också. Och det funkar inte att sköta med enbart människor, det blir en enorm kostnad. Djuren är viktiga.
Mjölkgetter är på frammarsch i landet, men baksidan har blivit ett stort svinn då bockkillingarna blir en outnyttjad resurs. Det beräknas att runt 10 000 killingar går till spillo varje år.
– Det är jätteroligt att det poppar upp mejerier och ysterier, men då blir det också lika många killingar som ökar och de har kanske inte alltid mark att beta. Förr hjälptes olika smågårdar åt men där har vi strukturrationaliserat bort oss, säger Anna Sundberg.
För fem år sedan startade hon Enöga Mat, som började som ett matsvinnsprojekt. Hon köper upp överblivna killingar från getgårdar och jobbar med dem som betesdjur i naturreservat, och tar därefter hand om köttet. I dagsläget har hon ungefär 200 djur som går i tre olika reservat i Huddinge, utöver betet på Öja.
Nu ska projektet bli nationellt. Jordbruksverket och Svenska Getavelsförbundet har gått in med pengar, och det har även lanserats en Kickstarterkampanj för att få ihop den återstående finansieringen.
– Vi vill öka samarbetet mellan lokala getgårdar, restauranger, länsstyrelser och få ihop som kluster av aktörer. Då blir det en bättre balans istället för att man som enskild gård inte får det att gå ihop, säger Anna Sundberg och fortsätter:
– Kött och mjölk är två sidor av samma mynt. Vi arbetar med getterna främst för mångfaldens skull. Köttet är ett resultat av det.
Att äta getkött, som är magert och vilt i smaken, börjar också bli alltmer känt för allmänheten. Anna Sundberg säljer köttet via så kallade REKO-ringar, där lokala matproducenter går ihop och säljer direkt till konsumenterna.
– Att sälja på REKO-ringar är räddningen för många. Ingen av oss platsar i den normala handeln, vi är för små. Man måste hitta andra vägar!
Det gungar till när Renskär girar ner mot Öja och får vinden från sidan, men djuren håller sig lugna. Vid Norrhamn väntar öborna Lennart Stuxberg och Björn Öberg som kommer att ansvara för den dagliga tillsynen under sommaren.
– Det är jättebra med det här betet. Men det är nästan för få djur! Första året hade vi 18 stycken, förra året nästan 30 och nu närmare 50. Men det skulle nog räcka till ett par hundra, det växer ju igen i en rasande takt och djuren har aldrig varit så stora som när de kommer från oss! skrattar Björn Öberg.
Vid stängslet på Norrudden har en skara på ett tjugotal Landsortsbor samlats för begivenheten. Först släpps kvigorna, som snabbt i samlad tropp sätter av neråt ängen och finner sig tillrätta. Därefter backar djurtransporten med killingarna in mot hagen och öppnar dörrarna. Det är några försiktiga små djur som med stapplande steg och nervöst bräkande tar sig ut i gröngräset, anförda av den kastrerade bocken Sixten som är här för tredje gången och som blivit en fadersfigur för de små.
– Hej på dig Sixten! Är du här igen, säger Lennart Stuxberg och fångar bocken i sin famn. Han blir utrustad med gps-sändare kring hornen så att flocken ska bli lättare att lokalisera i den dagliga tillsynen. Getterna går ungefär en mil om dagen och kan röra sig i väldigt varierad terräng.
– Vi hade ju svårt att hitta de jäklarna förut!
Killingarna känner sig snart hemma på sitt sommarkollo och mumsar loss på gräs, sly och enbärsbuskar. Till besökarnas förtjusning låter de sig glatt klappas, kelas med och matas med knäckebröd.
Efter någon timme har Renskär kört klart sin soprunda på ön, och det är dags att bege oss tillbaka till Nynäshamn med tomma lastflak. I oktober återvänder de sedan för att hämta upp djuren, som då gissningsvis blivit en hel del tjockare.
