KRÖNIKA. En ocean av paragrafer, förbud och olika typer av skydd finns i den generösa verktygslåda som står till förfogande när strandskyddsärenden ska avgöras.
Att få lov att bygga en brygga är till exempel i regel dömt att misslyckas. Att den för sin funktion måste ligga vid vattnet är inget hållbart argument. Finns en trafikbrygga på ön är sökande riktigt illa ute för då bedöms man inte ha något behov av en egen. Att bryggan ska ligga på en sjötomt, där hemfridszon gäller, är inte heller ett godtagbart skäl eftersom den sticker ut över vattnet och det är helgat åt det rörliga friluftslivet. Bryggan skuggar också botten vilket påstås vara skadligt. Dessutom kan vattnet utanför den vara en möjlig uppväxtplats för fisk. Precis som var enda kubikmillimeter av hela Östersjön så glöm planerna om en egen brygga.
De restriktiva lagarna är så skrivna att det inte går att uttyda mått för vad hemfridszoner, storlek på fönster och avstånd till närmsta trafikbrygga ska vara. Det är alltid en bedömningsfråga i de enskilda fallen vilket i praktiken riskerar att göra besluten godtyckliga och rättsosäkra.
Det är i dessa grumliga vatten som människors drömmar grusas och hela skärgården sätts på sparlåga.
På sidan 19 i dagens tidning säger landshövding Sven-Erik Österberg att han vill att en särskild skärgårdsutredning startas. Den ska ta ett helhetsgrepp kring hur en levande skärgård skapas för Österberg menar att det finns fler problem än strandskyddet som bör genomlysas. Det är ett lovvärt initiativ men sannolikt finns de svar som landshövdingen nu vill söka redan i de många rapporter, visioner och strategier som producerats genom åren. Med stor säkerhet ska även kommande utredning visa att det framför allt är strandskyddsreglerna som motverkar en levande skärgård.
Den nya utredningen måste därför vara tydligt resultatinriktad för att bli meningsfull och göra verklig skillnad.
Landshövdingens resonemang om att lättnader i strandskyddet skulle riskera att gynna rika framför skärgårdsborna väcker frågor och är i sig paradoxalt. För ironiskt nog är det just de välbesuttna, som med dagens regelverk, har störst chans att få bygga. Det är de som har råd att anlita skickliga arkitekter, konsulter och advokater som vet hur myndigheternas jurister ska överlistas.
Det är förvånande att landshövdingen inte tycks se sambandet mellan de höga fastighetspriserna och det tuffa regelverket. Eftersom det är så svårt att få bygga på öarna är utbudet av hus ytterst begränsat vilket driver upp priserna till fantasinivåer.
Länsstyrelsen har ett visst tolkningsutrymme när den beslutar i strandskyddsärenden och kan bli mer pragmatisk när den gör sina bedömningar. Men det kräver förstås att viljan finns.
