Denna vecka fortsätter Skärgårdens serie om kärnöarna med Landsort, Ornö, Utö och Nämdö. Läs tidigare delar här:
Gällnö, Ingmarsö, Svartsö och Ramsö
Ett naturreservat, till hundra procent ägt av staten, och en liten men driftig fast befolkning, mitt ute i sjön. Hur är det att bo på en ö som egentligen saknar förutsättningar för att vara en kärnö men ändå är just det?
10.35 ska vi vara framme på Landsort enligt tidtabellen men redan 10.15 glider m/s Stångskär in till bryggan. Det blåser sydvästliga vindar på skärgårdens sydligaste spets. Därför styr befälhavaren Joar Steneros in till Norrhamn istället för Västerhamn. Härifrån får vi istället åka en blå minibuss. Även den körs av Joar.
Det är bra att vara klädd efter väder, för här blir vi i närmre sex timmar innan nästa båt går till fastlandet. Sedan Landsort blev kärnö infördes en kvällstur på onsdagar utöver de tre ordinarie turerna och egentligen går det inte att klaga på turtätheten.
– Men man blir låst av tidtabellen både som dagsturist och som fastboende, säger Joar.
Han började som matros på privatägda Landsortstrafiken som kör åt Waxholmsbolaget. Under pandemin blev han fastanställd och är numera befälhavare. Varannan vecka arbetar han och bor då i en hyreslägenhet som Landsortstrafiken hyr åt sina anställda.
Minibussen rullar på en ganska rak grusväg med hav, lövskog och ängsmark på båda sidor, tre kilometer söderut till byn Storhamn där husen ligger täta. Joar saktar in och vevar ner fönstret.
– Hoppa in du!
Det är Lennart Stuxberg som kommer gående mellan husen, de flesta klassiskt faluröda. Vi rullar vidare och stannar vid vandrarhemslängan. Här har Ann Stuxberg låtit värmen stå på i Majoren som var uthyrd under helgen. Två andra hus inhyser hyresgäster just denna vecka. Ann ställer fram kaffe till den lilla grupp som samlats runt bordet.
– Vi är alla återvändare, det har betytt nåt att växa upp här, konstaterar Ann, som gick i skolan på Landsort som barn.
Skolan stängde 1983. Ett tag bodde barn här som pendlade till den numera nedlagda skolan i Torö, men sedan 20 år bor inga barn på ön. Den yngsta öbon är 27.
– Skolvalet har gjort att det inte finns skolor i byarna. Ingen vill flytta till en bygd där det inte finns en skola, säger Jaak Kriisa som bland annat driver gästhamn och stuguthyrning med Margaretha Kriisa.
Landsort är en kärnö enligt RUFS 2050 men inte ett utpekat skärgårdssamhälle enligt länsstyrelsen. Här finns ingen åretruntöppen affär eller sjukvård, men postservice och sophämtning.
– Vi uppfyller ju inga kriterier för att vara kärnö. Politiken tycker väl att de ska hålla oss under armarna, säger Björn Öberg, tidigare lots.
Ön är på många sätt unik. Hela ön är en enda, statligt ägd, fastighet som förvaltas av Statens Fastighetsverk (SFV), och även ett naturreservat. Här finns Sveriges äldsta fyr – byggd av en kvinnlig byggherre 1689 –, första lotsplats (inrättad 1535), tredje största fågelstation, mest avancerade kanon från mellankrigstiden och kanske är det landets näringsverksamhetstätaste ort per capita? 15 företag på 29 fastboende.
– Det är mer än ett per hushåll! skrattar Lennart och säger att inte många öar har fastanställda 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året.
Han är ordförande i Landsorts Sjö- och Miljöcentrum (LSMC) som sedan Sjöfartsverket drog ner sin verksamhet 1998 har fungerat som en plattform för utvecklingsarbete för alla bofasta, yrkesverksamma på ön. Under Ö-för Ö-workshopen sa han att det är brist på hyresbostäder och inget har egentligen hänt sedan dess.
Den högaktuella frågan om friköp av marken är laddad. Nynäshamns kommun inledde i höstas arbetet med en ny detaljplan för Landsort som gör det möjligt för de 74 arrendatorerna att köpa loss marken som husen står på.
– SFV har även begärt tillstånd att sälja de 21 hyreslägenheterna. Försäljning av hyresfastigheterna är öns verkliga ödesfråga. Dagens huspriser är så höga att en fastboende som försöker livnära sig på ön aldrig kan köpa ett eget hus. Vad gör öns verksamheter när det inte finns bostäder åt personalen? säger Björn.
Arrendatorerna vill veta förutsättningarna innan de tar ställning till friköp. Vad är priset och hur kommer det att påverka förvaltningen och kostnaderna kring infrastruktur som vatten, vägar, sophantering och hamnar?
Är er uppfattning att folk är intresserade av friköp?
– Ja, en del, säger Ann.
– Ja men jag tror inte de är det när de hör förutsättningarna. Jag tror SFV:s plan är att sälja av och lämna ön. Jag tror att verket är rädda att behöva investera pengar, framförallt i hamnprojektet. Det är en grej man som presumtiv fastighetsägare nog är med och bekostar, säger Björn.
Hamnprojektet är kostnadsberäknat till 77 miljoner plus moms och innefattar öns samtliga tre hamnar och syftar till att bland annat höja säkerheten, tillgänglighetsanpassa och möjliggöra för större båtar och bättre godshantering.
SFV har en kostnad på tre miljoner per år och får in hälften av det genom arrendena. Vid en försäljning kommer pengarna inte återinvesteras i Landsort.
– SFV går redan i dag back med cirka 1,5 miljon, menar Björn.
Samtidigt är arrendeavtalen, som omförhandlas vart femte år, inte till belåtenhet heller.
– Jag begärde att få riva ett uthus för att halvera mitt arrende. Men jag får inte riva något för det har så stort kulturvärde. Alltså betalar jag ungefär 20 000 om året för att du ska uppleva kultur! Det är en orimlig situation, säger Björn.
– Du är ett kulturvärde i dig själv, du ska hålla dig vid liv, kontrar Jaak och syftar på att Björn är lots i 14:e generationen.
Lennart ser det som positivt att landshövdingen besökte ön förra året och nu försöker lösa kajtvisten mellan Sjöfartsverket och paret Kriisa samt hamnproblemet i Ankarudden där godshanteringen försvåras av att rederiet inte får använda den förstärkta kajen.
– När länsstyrelsen kallade till möte kom vi till en tillfällig lösning så nu betalar vi 1 500 kronor när vi behöver den. Men vi vill byta så Trafikverket får den förstärkta och hamnföreningen den andra, säger Lennart.
Landshövdingen kommer kalla till möte där föreningen kommer närvara.
Jaak och Margaretha Kriisa har försökt sälja sin gästhamnsverksamhet i flera år och haft ett antal intressenter, men köparna har inte kunnat lösa bostadsfrågan varför affären fallit. Men gästhamnen kommer alltid behövas. Liksom vandrarhemmet som Ann en dag kommer lämna över.
– Det jag hoppas på är att en familj flyttar ut och tar över. Men det krävs nånstans att bo! Hyresbostäderna är inte lediga. Jag tror man skulle behöva bygga en ny länga hyresbostäder för de som jobbar här ute och behöver boende. Det måste gå att lösa, alla vi som har rörelser har problem med personalboenden, säger hon.
Vandrarhemmet har under pandemin tappat konferensgäster men det är god beläggning, särskilt på helgerna. För fågelskådarna och naturfotograferna kommer ändå. Fågelstationen är en viktig del i öns turism och drivs som en ideell förening på intäkter från medlemsavgifter, övernattande medlemmar och guidningar.
– Under guidningarna vår och höst har vi möjlighet att visa upp nyss ringmärkta fåglar innan de åter släpps i frihet, säger Karin Oknemark som är kassör i Landsorts fågelstation.
– Landsort har alltid utmärkt sig som en av de bästa fågellokalerna i landet. Sista året ringmärkte vi 14 000 fåglar på två personer, att jämföra med Ottenby som märkte 33 000, säger Roger Bolander, stationens sekreterare.
Efter fikat vindar det i ordentligt, särskilt uppe vid fyren. Vi går norrut genom byn, utan att träffa på någon, tillbaka till Norrhamn istället för att ta minibussen. Grusvägen är mjuk och tung – de tre kilometrarna känns längre. Vi passerar fågelstationen, pestkyrkogården, labyrinten som påstås ge fiskelycka, ett beteshägn på västra sidan. Det är här länsstyrelsen satt upp stängsel för att låta getter och kor gå och beta. Men de är bara här på sommaren – som så många andra.
Allt fler flyttar till Ornö
Frida Franzén bor på ön som är ett bevis på att det går att vända en negativ utveckling. Man kan kalla det växtvärk.
– Det är redan trångt i den nya skolan, säger hon.
2004 bodde omkring 170 personer på ön, idag är siffran över 220 enligt Region Stockholm. Affären stängdes men kom igen. Ornö skola planerades utifrån förutsättningarna som fanns för flera år sedan. Idag går omkring 20 barn i skolan och nästan 15 i förskolan, att jämföra med omkring tolv och fyra då.
Frida Franzén är engagerad i bygdegårdsföreningen och flyttade ut 2010 – en dröm sedan barndomen då hon hade landställe på Ornö. Idag bor hon bredvid den nybyggda skolan.
– Jag tror att fler kommer vilja flytta ut. Men flexibiliteten behövs om det ett år är många barn och nästa färre. Om nya familjer med barn vill flytta ut vill vi inte att de ska tvivla på grund av att det inte finns plats i skola eller förskola. Vi är tacksamma att kommunen satsade på att bygga upp en ny skola, men det finns stora brister i utomhusmiljön, vilket är både sorgligt och ironiskt när miljön är så vacker. Det enda inhägnade området är litet och innehåller bara några gungor, en grusplan och en sandhög.
Hon önskar att Klockargården (gamla lärarbostaden intill skolan) kunde användas för att få större utrymme för förskola eller fritids, men upplever att det är ”döda handen” från kommunens sida om att lösa den trånga och krångliga situationen. Hon önskar också att ön kunde komma igång med aktiviteter för barn. Bygdegårdens lokaler har anpassats tack vare Ö för Ö, men verksamheter som exempelvis barngymnastik, kräver engagerade öbor.
För att få vardagen att gå ihop med två arbetspendlande föräldrar behöver en av dem arbeta antingen deltid eller hemifrån för att få ihop vardagen.
– Vi bor på en ö, vi kan inte gnälla över två timmars arbetspendling till Stockholm. Kommunikationerna funkar ändå bra måste jag säga.
Under pandemin har hon arbetat hemifrån 100 procent som hållbarhetsutredare. Hon nämner Ornös gäddfabrik som kommit igång tack vare Ö för Ö. En stor anledning till att bo på Ornö är det sociala.
– Under de tolv åren jag bott här har jag hela tiden skaffat nya vänner och umgåtts med olika i olika faser i livet. Här umgås man över åldersgränser, politisk- och livsåskådning, säger Frida Franzén och fortsätter:
– Frågan om färjetrafiken delade och rörde upp, helt i onödan, eftersom vi fastighetsägare inte är de enda som kan påverka vilken lösning det blir på lång sikt. Nu finns olika sidor angående skogen, med bruk och bevarande. Vi måste försöka diskutera svåra frågor på ett bra sätt och balansera olika värden.
Fastlandselever väljer Utö skola
Kommunikationerna fungerar bra, så pass bra att några skolelever pendlar till Utö.
– Personligen tycker jag att kvällsturen är guld värd. Jag jobbar ju 8-17 och kommer aldrig in till fastlandet annars, säger läraren Peter Nord.
Han undervisar i elva ämnen på Utö skola och är även ordförande i Utö kontakt- och intresseförening.
– I skolan går 24 barn, varav åtta från fastlandet. Det finns ju ett fritt skolval men när jag flyttade hit 1998 kunde ingen lösa vem som ska betala båten. Men sedan 2015 kan man köpa en ungdomsbiljett. Nu kan elever faktiskt välja den här skolan, säger Peter Nord.
Sedan Ö för Ö-projektet kan Utöborna bocka av hemtjänst, samt naturstigsprojektet på Utö och Ålö.
– Stigarna är uppmålade och det finns kartor och broschyrer. Men äldreboende har det inte blivit något än. Inte företagssopor heller. Och vi kan endast återvinna papper och glas. Men nu väntar vi in hushållsnära sortering som skulle komma inom fem år.
På Utö försvåras bostadssituationen av att Försvarsmakten säger nej till nybyggnation på grund av riksintresse.
– Vi tycker det blir så konstigt när vi bor och lever här ute, att vill man bygga ut sitt sovrum med tio kvadrat så säger de nej. Vi kommer inte stänga av den allmänna vägen till skjutfältet bara för att vi vill kunna bygga ut, säger Peter Nord.
Tack vare länsstyrelsens insatser fungerar pakethanteringen betydligt bättre idag med en service point på ön. Paket hamnar inte längre i Nynäshamn för att det är närmst fågelvägen. Men större företag som Ikea och Elgiganten kör inte till öarna.
– Vi tänker bearbeta dem för det finns ju faktiskt en lastcentral på fastlandet. De har generaliserat och tror att de ska till en träbrygga.
Även Transdevs uppköp av Utö rederi har lett till en viss försämring då det tidigare gick bra att ringa direkt till rederiet om man behövde lasta något på en tur som inte var frakttur. Sådant går inte längre via ”jätteorganisationen”.
Det som fungerar sämst för Utöborna enligt Peter Nord är parkeringen i Årsta havsbad, även om det tillkommit dryga 60 platser. Det är ”proppfullt” och finns ingen plats under sommarveckorna för de för besöksnäringen så viktiga besökarna. Samtidigt vill de som bor i Årsta havsbad inte ha fler parkeringsytor som står tomma stora delar av året.
Fler borde räknas som Nämdöbor
Nämdöborna saknar sin replipunkt i Björkvik på Ingarö och fler öbor än de 29 som bor på själva Nämdö borde tas med i statistiken.
– Det är ytterligare 50 personer utspridda på tio öar och de räknas inte, men de finns ju! säger Gunilla Söderqvist.
Antalet bofasta på Nämdö skulle behöva bli fler, men huspriserna är höga, få boenden är till salu och det finns inget att hyra på långtid. Det menar Gunilla Söderqvist som bor på ön och är vice ordförande i Siko samt sekreterare i Nämdö Green Archipelago.
Alla öar med bofasta i Nämdöarkipelagen har inte trafik året runt, flera ingen trafik alls. I våras drogs dessutom den anropsstyrda kompletteringstrafiken för de öarna in av Region Stockholm. Turerna möjliggjorde en resa fram och tillbaka till stan över dagen en dag i veckan, in av Region Stockholm.
– Några av öarna har helgtrafik med Waxholmsbolaget, så det funkar för fritidsboende att ta sig ut och tillbaka. Men bofasta kan inte åka in över dagen på vintern.
Trafiken på Nämdö har successivt blivit bättre – till exempel finns nu en morgotur för den som ska pendla till Stockholm – men på fredagar utgår kvällsturen tillbaka till Stavsnäs.
– Men så har vi fått reda på att den går tillbaka till Stavsnäs tom, det måste de ju ändra på! Det ligger jag på om, säger Gunilla Söderqvist.
Trafiken var förstås föremål för diskussion under Ö för Ö-projektet. Tack vare det sattes en lampa upp vid den förra replipunkten i Björkvik på Ingarö, men efter bara ett år byggdes bryggan om och efter det kom inte trafiken igång.
– Det är en efterlängtad replipunkt, Björkvik, och vi vill ha trafik dit även på sommaren, för att knyta ihop med Nord-sydlinjen.
På vår, sommar och höst kan du resa via Saltsjöbaden, Tyresö och Strömkajen, men övrig tid är replipunkten endast Stavsnäs – onödigt långt ut och dyr parkering menar Nilla Söderqvist.
På frågan om vad som är bra på ön blir ett svar bredbandsnätet, vilket möjliggjorts genom Stockholms Skärgårdsnät.
– Det var en lyckosam kraftansamling av öborna själva.
Via Ö för Ö kom även projektet med att göra en ordentlig väg tvärs över ön, Krokviksvägen, igång. Under vägen lades fiber och ny el samtidigt. De få som bor på västra sidan kan nu lättare ta sig till öns östra sida där all kommersiell service finns.
– Alla fick nytta av det, det märktes. De kan cykla, dra barnvagn eller en kärra efter cykeln.
I den positiva vågskålen hittar vi även arbetet med att göra ett biosfärområde i samband med nationalparksbildandet. Nämdö Green Archipelago har fått in många ansökningar till tjänsten som projektkoordinator.
– Det är viktigt, för att utveckla ett hållbart samhälle för alla. Men vi behöver stöttning från regionen och framförallt kommunen.
Vad tänker ni om öns framtid och utveckling?
– Vi har många krafter igång som försöker titta på att bygga bostäder för att attrahera yngre. Gärna barnfamiljer, kanske till och med få igång skolan. Det hägrar. Det finns en framtidstro och det hänger ihop med nationalparksbildandet.
