Redan under järnåldern (500 f.kr. – 1050 e.kr.) genomfördes handel med järn i skärgården, en handel som intensifierades under 1100-talet när den nordtyska handelsorganisationen Hansan kom att få en avgörande betydelse.
– Skärgården uppvisar en omfattande geologisk bredd vad gäller mineralförekomster, alltifrån de äldsta, vulkaniska och sedimentära bergarterna, till yngre intrusivbergarter i form av olika gångar, säger Erik Jonsson, statsgeolog vid SGU, Sveriges geologiska undersökning i Uppsala.
I ett historiskt perspektiv har en mängd olika gruvor öppnats och stängts i Stockholms skärgård. Olika former av gruvverksamhet har funnits, som järnmalmsgruvor och sulfidgruvor med bly, silver, koppar, zink. I skärgården har också utvunnits fältspat, kvarts och glimmer ur så kallade pegmatiter. Det finns också några förekomster av sällsynta jordartsmetaller, samt andra högteknologimetaller inklusive litium, niob och tantal. Dessa har dock aldrig utvunnits. Därutöver finns flera, förhållandevis stora förekomster av omvandlad kalksten (marmor) som brutits.
Sveriges äldsta järngruvor är förmodligen de på Utö och kan dateras åtminstone till 1100-talet och var i drift till 1800-talets slut. Gruvdriftens datering och kunskapen kring detta har sitt ursprung i Visby där arkeologer i stadens medeltida kulturlager hittade mineral som uteslutande förekommer på Utö. Vissa fynd hamnade så småningom hos en geolog som kunde konstatera att det innehöll det tämligen unika mineralet holmqvistit, som vid den tiden bara påträffats på Utö.
– Vid utgrävningar hittades en smedja och möjligen en liten hytta med obearbetad och osmält järnmalm. En C14-datering landade på 1200-talet. Utö gruvor torde alltså ha tillverkat så mycket råjärn att det exporterades, exempelvis till Gotland. Malmådern på Utö gick i dagen och hade förmodligen upptäckts ganska tidigt.
Järnmalmsbrytningen på Utö hade sin glansperiod i mitten på 1800-talet. Varje år bröts 16 000 ton malm i ett malstråk cirka 800 meter långt och drygt 200 meter djupt. Verksamheten nådde sin kulmen i mitten av 1800-talet, men gruvan stängdes 1879.
– Beräkningar i modern tid har visat att det totalt bröts ungefär 2 miljoner ton malm i Utö gruvor.
Under 1600-talets stormaktstid drevs malmbrytningen på Utö av dåvarande ägare till Årsta slott i Österhaninge, Claes Bielkenstierna. Områdets skogar avverkades och eldades för att hetta upp berget som gjorde att klippan blev brytbar, i bästa fall omkring en decimeter berg, så kallad tillmakning.
Det var inte bara järnmalm som utvanns i skärgården. Pegmatitförekomsterna i skärgårdens berggrund är ganska många, vilket bland annat resulterade i brytning av fältspat på flera platser. På åtskilliga öar från norr till söder finns djupa, öppna hål i berget, bland annat på Ornö, Runmarö och Väddö, som uppkommit till följd av fältspatsbrytning; fältspaten användes främst för porslinstillverkning.
I Österåker bröts under slutet av 1800-talet och fram till 1945 stora mängder mängd kvarts och fältspat i totalt sex gruvor vid Härsbacka, Isättra, Lervik, Österskär, Svinninge och Yttersberg. Störst och djupast var Härsbackagruvan med 130 meter där verksamhet pågick under en 50-års period och sysselsatte som mest omkring 75 personer.
År 1914 upptogs Långviksgruvan på Ornö av stockholmsfirman John R Rettig som kom att bli den mest betydande på ön. Till en början bröts förekomsten som dagbrott, men ganska snart fick man övergå till underjordsbrytning. Under 1940-talet bröts 10 000-20 000 ton som gick till glas- och porslinstillverkning. Fältspaten transporterades från Ornö med fartyg som lade till och lastades vid kaj intill stenbrottet. I och med att gruvan lades ned 1965 upphörde all fältspatsbrytning.
Pegmatit är en silikatbergart som är sammansatt av mycket stora mineralkorn. Mineralkornen, som vanligen är mellan någon centimeter upp till några decimeter i genomskärning, består främst av kvarts, kalifältspat och natriumrik fältspat (plegioklas).
– Vid tiden för andra världskriget undersöktes i södra skärgården förekomsten av glimmer genom provsprängning i pegmatiter. Glimmer användes för så kallade glimmerkondensatorer i olika former av radioapparater. Produktion skedde i begränsad skala, ur tonvis av glimmer som bröts på Norrö, söder om Utö.
Sulfidmalmer som exempelvis zink, bly, koppar, silver finns från Väddö i norr till Utö i söder och har brutits i olika form. Bland de tidigaste var Utö där en dokumenterad brytning av silverhaltig blyglans finns från slutet av 1600-talet. Precis som gruvdriften idag har betydelse för lokalbefolkningen i området där gruvdriften sker genererade skärgårdens gruvor en mängd samhällsmässiga ringar på vattnet.
– Idag räknar man med att gruvdrift i någorlunda, icke urbaniserad områden, ger följdverkningar i proportioner upp till 1:5. Alltså: ett gruvjobb ger återverkningar för upp till ytterligare fem personer.
Det finns en relativt stor förekomst av kalksten längs med fastlandskusten i Stockholms län. Kalksten bröts och brändes bland annat på Runmarö från 1200-talet fram till 1600-talets mitt, men också bland annat på Oaxen i Södertäljeviken och i Stora Vika på Södertörn.
Idag finns inga kända, brytvärda mineralförekomster i skärgården, men det är väl kanske som ordspråket säger: qui quairit invenit, den som söker han finner.
Källor: Stockholms läns museum, Haninge kommun, Skärgårdsstiftelsen, Wikipedia, ”Bland skötar, kobbar och kor” – Lenn Jerling, Urban Nordin, Kulturarv Stockholm, SGU
