Det låter som en kliché, men att säga att Christer Johansson på Ljusterö brinner för kakelugnar handlar mer om att konstatera ett faktum, än om att slentrianmässigt använda ett slitet uttryck.
I hans verkstad nära Linanäs på Ljusterö finns nämligen kakelugnar i alla upptänkliga former och färger. Det ligger kakelugnar utlagda på golven, kakelugnar staplade i hyllor, ugnar solitt inpackade i lådor och kakelugnar som tittar fram bakom dörrar. Där det inte ligger kakelugnar ligger det i stället gipsformar, avgjutna från gamla klassiska kakelugnar. Ja Christer Johansson älskar kakelugnar så pass mycket att han, sitt yrke till trots, till och med gärna ser att kakelugnarna hellre står kvar på den plats där de en gång har murats upp, än att han själv köper in dem:
– Det händer att personer ringer och erbjuder sig att sälja en gammal kakelugn de har i lägenheten. De vill tjäna en hacka på affären. Men då säger jag nej, kakelugnarna är värda tiodubbelt mer där de står. De är en prydnad för rummet, även om det inte går att elda i dem. Så jag har avrått många, säger han och visar runt i den kombinerade ateljén, lagret och keramiska verkstaden.
Ett vanligt scenario är annars att telefonen ringer från en rivningsfirma som har fått i uppdrag att ta ner ett gammalt hus där det står en kakelugn i ett eller flera rum.
– Då gäller det att släppa allt och komma och ta hand om den, då har man inte mycket tid på sig, förklarar Christer och visar upp en bit senapsgult kakel från ett rivningsfynd.
– Gröna, gula och bruna ugnar är svårast att sälja, men köpare finns alltid, säger Christer som bara tackar nej om ugnen har stora skador:
– Som när kaklen är helt sprucka, i bitar. Vilket ofta händer runt sotluckorna om ugnarna har utsatts för fukt. Då rostar metallen, vilket gör att godset i anslutning till sotluckan expanderar, och kaklet går sönder, säger han.
Även om han älskar de gamla klassiska vita Rörstrandsugnarna finns det tillfällen då han tackar nej även till dem. Anledningen är glasyren, som till skillnad från andra sorters kakelugnar är transparent. Vilket innebär att de mycket lätt missfärgas av både smuts och förstås klassikern – märkpennor som okunniga hantverkare använt sig av för att märka bitarna när kakelugnen plockats ner.
Historien om Christer Johanssons ovanliga yrkesrockad började på 1990-talet, när Christer drev en bilverkstad i Åkersberga. Han hade tröttnat på att jobba sena kvällar och helger, och ogillade stressen att aldrig få jobba i fred. I samma veva hade han bokat en kakelugnsmakare för att renovera en gammal kakelugn som stod i hemmet på Ljusterö. Men hantverkaren dök aldrig upp, varvid Christer frågade sig: Hur svårt kan det vara?
Han lånade böcker på biblioteket, läste på om fogar, stosar och svickande och bestämde sig för att själv renovera sin ugn. Sagt och gjort, 7-8 dagar senare var han klar.
– Då bestämde jag mig för att gå en kurs i kakelugnsmakeri i Dalarna. Kursen var på 14 dagar. Lagom jag kom hem dök det konstigt nog upp en person som la ett bud på verkstan.
Christer behövde inte fler järtecken än så, sålde verkstan och började snickra på en ny kakelugnsverkstad hemma på Ljusterö i stället.
– Jag fick en del spydiga kommentarer i början om att jag skulle starta kakelugnsmakeri efter bara 14 dagars kurs. Men det har gått bra så här långt, säger han och ler.
Christer annonserade i lokalpressen, liksom på färjan mellan Vaxholm och Rindö, vilket casino tog skruv. Sedan dess har det rullat på:
– Jag får många jobb genom sotarna, som tipsar sina kunder med läckande kakelugnar om mig. Och det är ju ett gott betyg.
En bra kakelugnsmakare bör vara noggrann och besitta en ängels tålamod:
– Mitt signum är att det inte får synas att jag har varit där, säger Christer.
Förutom att köpa upp gamla kakelugnar plockar han även ner och renoverar befintliga kakelugnar, liksom skapar nya kopior av gamla original. Därför har en keramikverkstad vuxit upp i kakelugnsmakeriet, där han med gamla metoder tillverkar gipsformar och handslår kakel, precis som i början av 1800-talet.
Här på Ljusterö är vi dessutom inte långt ifrån källan i Roslagen där kakelugnen i den form vi ser i dag föddes. Under 1600- och 1700-talen var det nämligen riktigt ont om ved i landet. Det trä som inte blev båtar och hus eldades upp för att ge värme och lagad mat. Men det eldades för kråkorna, eftersom värmekällorna var ineffektiva och vedslukande.
Roslagsbon Fabian Wrede, som hade Östanå slott, fick då i uppdrag från ett av riksråden att finna på ett sätt att spara ved. Kakelugnen fanns redan, men hade enorma järnluckor fram och bara en enkel rökgång bak. Den fungerade helt enkelt som en tjusigt dekorerad öppen spis. Men Wrede och hans kompanjon Kronstedt fann på råd och uppfann kanalsystemet. På det sättet utnyttjades de varma rökgaserna effektivt längs hela baksidan av ugnen, innan de tog sig ut genom skorstenen.
– Det blev världskänt att vi hade så varma rum här i Sverige, både Tyskland, Ungern, Rumänien, Ryssland och Baltikum använde kakelugnar härifrån, säger Christer.
I dag används inte längre kakelugnen som primär värmekälla, utan mer som atmosfärskapare i ett rum. Kakelugnen har blivit ett viktigt säljargument vid hus- och lägenhetsförsäljningar, lika centralt som sjöutsikt och balkong. Christer har sin teori varför:
– Vår fascination för eld finns nog i våra gener. Vem blir inte harmonisk när man tittar in i en brasa? Det är ren njutning, är man stressad blir man snart nollställd.
