Tjugo år har gått sedan dokumentärfilmaren Johan Candert först blev varse om konflikten mellan säl och människa. Nu återvänder han till havet och vill genom sälens ögon igen sätta ljus på frågor om hur Östersjön mår.
Johan Candert fick upp ögonen för sälarna redan på nittiotalet, men egentligen började det med ett annat intresse.
– Jag var en hardcore djuphavsdykare. Jag drev dykcenter i Grisslehamn och åkte på en hel del häftig dykning ute på Ålands hav vid Märket, som var unikt för att det var långt ut och hade bra sikt. Men framförallt fanns det mycket säl där. Det är lätt att glömma bort nu när det finns säl överallt långt in i skärgården, men på nittiotalet såg man dem inte. Jag var egentligen inte så marinintresserad till en början, men när man dyker blir man ju det.
Runt millennieskiftet var Johan Candert i slutfasen av sin utbildning på Stockholms Filmskola och skulle göra sitt examensarbete. Eftersom han redan filmat mycket under vattnet, väcktes tanken om att göra en dokumentär kring sälen. Han tillbringade några dagar tillsammans med Tom och Jim Sundell, mångåriga kustfiskare på Fälön norr om Grisslehamn, och försökte sätta sig in konflikten mellan säl, fisk och människa.
– De hade gått ut i media och börjat skylla på sälen, sa att den åt upp all deras fångst. Jag funderade på om det kunde vara så. Efter några dagar med dem såg jag med egna ögon att de ju hade helt rätt.
Men det var inte sälen i sig som var grundproblemet, förstod han snart.
– Det var ju då på slutet av 90-talet som man började tråla. Innan dess fanns inga problem. Då gick det upp för mig hur det hänger ihop. Sälproblematiken är direkt kopplad till att fisken försvunnit. Har sälen ingen mat går den längre in i skärgården. De som fiskat länge brukar säga, att “när det fanns gott om fisk så hade vi inga sälskador”.
Som liten brukade Johan Candert åka ut och segla med familjen. Varje sommar mellan sex och fjorton års ålder tillbringade han i Norrpada skärgård, där han vande sig vid att kunna simma ner och plocka upp plattfisk med händerna och äta färsk fisk som hans pappa fångat till middag. När han nu gör samma resa med sina egna barn märker han av en markant och dyster skillnad.
– Jag ser inte längre en enda fisk, förutom spigg, spigg, spigg. Jag törs nog säga att det fanimej är tomt i hela ytterskärgården från Möja och utåt.
Nu, 20 år efter den första dokumentären är Johan Candert i färd med att göra en uppföljare. Han har lärt sig mer, konflikten har blivit betydligt skarpare och mer komplicerad, men grundfrågan är densamma. Vem äger rätten till fisken? I filmen, “Simma med sälar”, vill han ur sälens perspektiv lyfta frågor som rör Östersjöns intrikata ekosystem. Att just ägarförhållandena på havet är komplicerade framhäver han som ett av de grundläggande problemen till varför fisken försvunnit.
– Är du skogsägare och tänker ekonomiskt långsiktigt så förstår du att du inte kan bara skövla skogen för kortsiktig vinst. Men det funkar inte så med havet. Där får du en fiskerätt till ett gemensamt hav som vi alla äger. Det betyder att du kan fiska hur mycket du vill här och nu, det spelar ingen roll imorgon.
Under våren har debatten om industritrålarna som tar upp stora mängder strömming ur Östersjön intensifierats. Många röster har höjts om att flytta ut trålgränsen och tillämpa en större försiktighet när det kommer till vårt uttag ur havet. Johan Candert håller med om det, dock vill han inte använda termen överfiske.
– Det låter som att man fiskar mer än vad man får, men det gör man ju inte. Det är ingen av de här stora industritrålarna som gör något egentligt fel, såvida man inte fuskar med kvoterna. Frågan är större än så.
Filmen görs inom ramen för produktionsbolaget Deep sea productions, men Johan jobbar samtidigt parallellt med en nystartad stiftelse, Voice of the ocean. Den lanserades 2019 och syftar till två saker: dels att med teknik stötta forskningen genom att samla in basdata om havets tillstånd, dels att nå ut till en bred allmänhet med basal havskunskap.
Under sommaren har fem korta animerade filmer, illustrerade av Lasse Åberg, delats på sociala medier. I “Anslagstavlan”-stil förklarar de på tjugofem sekunder fenomen som varje människa borde veta om havet. Ytterligare fem kommer att lanseras under hösten.
– Vi vill väcka nyfikenhet och intresse. Vi vill nå de som anser sig vara rätt allmänbildade, men som ändå inte känner till grundläggande saker om havet. Till exempel hur mycket av den fisk som vi tar upp som blir till människomat eller hur mycket av jordens syre som produceras i havet.
Det svåraste, tycker Johan Candert, är att nå människor som inte har en personlig relation till havet.
– Det är enkelt för de som upplevt det själva, som dykare, sportfiskare, seglare eller skärgårdsbor. Men att få helt vanliga människor intresserade, det är en utmaning. Sen är det också svårt att hålla en balans, man vill varken vara en domedagsprofet eller låta löjligt positiv. Men balanserad information når inte riktigt ut idag, tyvärr.
Ändå är han inte utan hopp.
– Jag tror väldigt mycket på att får man bara lite koll, då börjar man bry sig.
Flygbilder: Foto Robert Westerberg/VOTO
