Det är lite av en overklig känsla när man traskar nedför slänten mot Djurönäsets ångbåtsbrygga. Stilla och lugnt mellan y-bommarna längs bryggan ligger en avlång, cylinderformad tingest med ett litet torn. Man måste nästa gnugga sig i ögonen innan man fattar att det är en ubåt som ligger där och guppar.
Det började som en galen idé för några år sedan i Lasse Schmidts huvud. Han hade redan tidigare varit med och startat ett upplevelseföretag som erbjöd en rad olika aktiviteter, men nu sökte han något nytt och annorlunda.
– Tanken dök upp för fyra år sedan att det vore kul att ha en ubåt. Jag är själv flygnörd i botten och tänkte att köra ubåt är lite som att flyga under ytan, säger Lasse Schmidt.
Han åkte runt i Europa och USA och letade lämplig farkost utan att hitta rätt, innan han fick nys om en ubåt i Sverige. Den hade tillhört svenska marinen och skulle ha använts som övningsobjekt, men nedskärningarna hade gjort att den istället hamnat på land. Nu fick den plötsligt nytt liv som turistattraktion i Stockholms skärgård.
Det är med viss tvekan jag kravlar mig genom luckan ner i det trånga utrymmet. En rad förvirrade tankar far genom huvudet. Ska man ta på sig flytväst när man åker under ytan?! Sedan inser jag att det väl knappast är troligt att jag skulle trilla överbord och väljer att lägga flytvästen åt sidan.
Lasse Schmidt går igenom checklistan innan vi åker ut, det känns lite som innan en flygplansstart. Lasse meddelar sin kollega att vi ska göra ett dyk så att någon åtminstone vet vad vi gör. Händer något under dyket och u-båten stannar på botten har vi ingen möjlighet att meddela vad som hänt eller var vi är.
– När vi kör kommersiellt har vi en ytobservatör som kan rapportera problem, men inte idag när vi skojdyker. Med passagerare går vi aldrig djupare än 15-20 meter. Skulle något hända kan vi alltid simma upp till ytan. Första alternativet är ändå att bli upphissad av en båt, inte simma.
Det skänker en viss trygghet att Kustbevakningens station ligger ett stenkast bort. Vi kastar snart loss och med hjälp av elmotorn tar vi oss en bit ut på vattnet. U-båten flyter med hjälp av fyra ballast- och trimtankar. Genom att dra i olika reglage fylls tankarna med vatten och vi sjunker långsamt ner mot botten. Snart börjar det droppa vatten från tornluckan.
– Det är helt normalt, säger Lasse Schmidt lugnt. Luckan är trycktätad, det slutar snart droppa.
Nere i u-båten finns tre runda ventiler där man kan titta ut. Utrymmet är trångt. I fören går det endast att ligga ner, i aktern finns motorutrymmet, enbart i mitten av båten går det att sitta upprätt. Vattnet är alldeles grumligt och sikten obefintlig, tills vi plötsligt närmar oss botten och ett helt nytt landskap öppnar sig. Med en lätt duns stöter vi i bottensanden, nio meter under vattenytan.
– Den väger tio ton. Väggarna är två och en halv centimeter tjocka, det mesta flyttar på sig om vi kör in i något, säger Lasse Schmidt.
Med hjälp av två trimtankar, en i fören och en i aktern, kan man reglera u-båtens flytkraft så att den svävar viktlöst i vattnet. Sedan bär det av framåt längs havsbotten. Marschfarten ligger på 5-6 knop. Vill man åka långt finns en dieselmotor i aktern, den har en tank på 1500 liter. Det skulle sannolikt räcka för en resa till Medelhavet. Båten styrs med hjälp av ett konventionellt roder i aktern och två djuproder i fören.
I tornluckan sitter ytterligare fönster där föraren kan titta ut, men sikten är knappast längre än u-båten är lång. För att bättre kunna läsa av omgivningen är den utrustad med sonar.
Lasse Schmidt berättar att vem som helst får köra en u-båt. Reglerna är samma som för vanliga båtar, förutom att lanternföringen delvis är annorlunda. I kommersiell trafik krävs fartygsbefäl klass VIII, precis som i ytgående farkoster. För att lära sig styra ubåten hyrde de in en konsult för två veckors utbildning.
– Jag hade sjukt mycket adrenalin första gången jag dök, säger Lasse Schmidt.
Det uttalandet kommer från en person som är van vid utmaningar. Lasse Schmidt har haft flygcertifikat sedan sexton års ålder och jobbar bland annat som flyglärare. Han var först att ensam paddla kajak över Östersjön, från Dalarö till Estland.
– Jag har alltid älskat lite tokiga grejer. När jag skulle ro en prototypbåt över Östersjön fick jag vända två mil från kusten. Vädret var så dåligt att jag inte kom iland. Båten välte och sjönk, men ett fraktfartyg plockade upp mig.
Vi tar oss ner till 20 meters djup, sikten är fortfarande förvånansvärt god. Ubåten kan dyka ner till 200 meters djup.
– Jag hittade ett stort föremål här någonstans vid ett tidigare dyk. Vi visste inte vad det var, vi kanske kan hitta det igen.
Efter en stunds letande inser vi att den begränsade sikten gör skattletande svårt. Botten består mest av sand, en och annan burk eller flaska har hittat ett hem i det karga landskapet. Lite snopna får vi åter vända uppåt. För att fylla de vattenfyllda tankarna med luft så sprutas tryckluft in som expanderar och pressar ut vattnet. Några få liter luft räcker för att båten ska börja stiga mot ytan.
Det är en märklig känsla man får när vi i ytläge kör tillbaka mot bryggan.
– Kustbevakningen och polisen blev i början nedringda av folk som ville rapportera att de sett en ubåt. Nu vet Kustbevakningen var vi är och vi meddelar dem om vi flyttar båten.
Vad nästa galna grej blir vill Lasse Schmidt inte avslöja.
– Jag har lite idéer, det är en del roliga grejer på gång, säger han förteget och ler.
