Till Grönskans viltrehabilitering kommer skadade och sjuka vilda djur för att plåstras om, få medicin och rehabilitering för att till slut släppas ut i det fria igen.
Till Anders Fredblads mottagning på Ingarö är igelkottar, ekorrar och diverse fågelarter välkomna. Mottagningen består av en nybyggd klinik med tillhörande utomhusanläggning där djuren rehabiliteras och till slut, när de är redo, släpps fria.
Sommaren har varit intensiv med tidiga mornar och arbete långt in på småtimmarna för att alla djur skulle hinna tas om hand. Igelkottsungar ska matas, ekorrungar födas upp och ugglor, duvor och trädgårdsfåglar krigar om Anders uppmärksamhet. Utanför på tomten kunde det stå personer och vänta med fler skadade djur som de hittat. Och samtidigt ringer telefonen. Under en dag i somras kunde det komma in mellan femtio och hundra samtal från oroliga människor som hittat ett skadat djur.
Sedan Anders Fredblad startade upp Grönskans viltrehabilitering i våras har han haft en bit över 800 patienter på mottagningen. Så här i december har det lugnat ner sig markant. Just idag har Anders bara ett fåtal inlagda patienter. En av dem är en ung duva som varit här i lite drygt en månad.
– En kvinna ringde och var helt förstörd. Hon hade varit på Fittjas tunnelbanestation där en grupp vuxna personer stod och sparkade en liten duvunge mellan sig som en fotboll. Hon sprang in och tog den under jackan och ringde till mig. Duvan var fullständigt utmattad. Den satt och hängde med huvudet men efter några dagars omvårdnad började den pigga på sig. Idag har duvan lämnat det gamla eländet bakom sig. Nu är det framåt som gäller.
Nu är duvungen så stark att den får vara i flygvoljären, en stor innätad bur, där den kan träna på att flyga. En art som drabbades svårt av sommarens värme är den rödlistade fågelarten tornseglare.
– Det kom folk från hela länet, till och med från andra län och lämnade in ungar. Jag tog in totalt 64 stycken under juni till augusti. Utav dem var det 57 som frisläpptes.
Anders hade som mest cirka 40 ungar samtidigt som han skulle mata. I det vilda fångar föräldrarna insekter i lufthavet som de gör små bollar av. Varje boll kan innehålla upp till 1500 insekter. Men nu var Anders själv tvungen att sätta ihop bollarna med rätt vitaminer och näringsinnehåll. Och det är viktigt att det blir rätt, annars blir de inte starka och klarar sig inte när de släpps fria.
– Tornseglarna jag frisläppte hade fått 17 500 bollar tillsammans. Det är ganska många bollar och många matningar. Ibland försöker privatpersoner föda upp fåglarna själva och det blir sällan bra. Tornseglarens näbb är otroligt tunn och käkarna väldigt sköra. Det händer att folk pressar ner mat i näbbarna och knäcker käkbenen. Utav de som kom in hit var det några med sådana skador och då finns det ingenting att göra. Då måste de tyvärr avlivas.
Efter cirka en månad av konstant matning är ungarna så stora att de kan släppas fria. De kan inte starta från marken utan behöver komma upp i luften.
– Så håller man upp dem, gärna att man också går upp på en hög höjd. Om de backar eller vänder när de sitter i handen är de inte redo, men är de redo så börjar de vibrera som ett litet propellerplan och sticker sedan iväg. Sen flyger de uppåt i cirklar till flera tusen meters höjd och sedan sätter de inte ner fötterna på 2-3 år. Det är en fantastisk fågel. Jag hoppas att de får många livskraftiga ungar framöver.
Djur med en god prognos rehabiliteras, men arbetet handlar också om att avsluta lidande.
– Det är en viktig del i den hjälp man kan ge ett djur. Vilda djur är väldigt stresskänsliga och man måste alltid ställa stressen i relation till prognosen. Innebär det för mycket lidande måste man låta djuret somna in. Djuret måste ha förutsättningar för att klara sig efter en frisläppning.
I somras fick Anders till exempel in en tornseglare med ett litet brott på vingen. Tornseglare lever hela sina liv i luften, manövrerar med perfektion på 3 000 meters höjd och kan störtdyka upp till 200 kilometer i timmen.
– Jag hade kunnat fixera vingen och senare frisläppt den, men den hade inte klarat sig. Någonstans skulle den ha störtat och svultit ihjäl. Ibland tror folk kanske att det går att rädda allting, men det funkar inte så. Vuxna ekorrar är till exempel fruktansvärt stresskänsliga. En vuxen ekorre med ett brutet ben får panik, den kommer skada sig ännu mer och lidandet accelererar.
Kärleken för djuren har Anders haft med sig ända sedan uppväxten. Efter att i många år ha jobbat med missbrukare kände han att han behövde göra någonting annat i livet.
– Jag funderade på när jag varit som lyckligast och kom fram till att det var när jag rehabiliterade vilda djur på Skansen under 90-talet.
Han kontaktade då Djurens ö och började som volontär. Med tiden växte planerna på att starta upp en viltrehabilitering. För att få ihop finansiering till byggnationen knackade Anders dörr. Efter 400 fastigheter hade han fått ihop de fö
rsta drygt 40 000 kronorna plus ett gäng frivilliga som ville hjälpa till och bygga.
– Jag pratade så mycket, för att försöka sälja in projektet, att jag blev trött på min egen röst. Jag fick in mer bidrag och andra djurvänner och föreningar skänkte pengar så jag kunde börja bygga kliniken.
Via sociala medier jobbar han för att sprida kunskap om arbetet han gör och folk har möjlighet att ge ett litet bidrag till verksamheten. Till nästa sommar planerar han att bygga en ännu större flygvoljär för att fler fåglar och arter ska kunna rehabiliteras. Men först väntar förhoppningsvis en lång, lugn vinter.
