KRÖNIKA. En fråga som Skärgården uppmärksammade redan för några år sedan handlar om hur Skärgårdsstiftelsen planerat att kraftigt höja hyrorna för sina hyresgäster på Utö. I april skrev vi om att planerna nu tycks bli verklighet. Frågan fick nationell spridning när den även togs upp i ett reportage i Svenska Dagbladet i augusti.
Kortfattat så menar Skärgårdsstiftelsen att hyrorna under lång tid varit för låga. Hyresgäster, vars släkt i vissa fall hyrt husen sedan 20-talet, är upprörda och säger att höjningen är för stor och att man kan nu kan tvingas säga upp avtalen.
Historien om de höjda hyrorna på Utö var dock en nyhet för Expressens krönikör Linda Nordlund som gick i taket när hon fick höra talas om saken. Galet att kontrakten ”kunnat gå i arv till ett upplyst fritidshusfrälse”, skriver hon. Kontrakten låter som ”utsugning”, drämmer hon i. ”Snyftreportaget” i Svenska Dagbladet kan inte dölja det uppenbara, det galna att skattepengar subventionerar stugor för ett fåtal utvalda fortsätter hon. Som slutkläm går hon tillbaka 2 000 år till den heliga skriften själv: ”Åt den som har ska vara givet, kan inte vara en rimlig princip”,skriver hon.
Till skillnad från Linda Nordlund vet jag ingenting om nuvarande hyresgästers privatekonomi, men om man lyssnar på vad vissa av hyresgästerna säger så kommer höjningen att bli ett hårt slag mot plånboken. Jag ser det alltså inte som otänkbart att ett antal mindre bemedlade människor framöver får lämna plats till mer penningstarka aktörer. Resultatet av en marknadsanpassad hyra kan därmed bli precis tvärtemot den princip som Expressens krönikör säger sig så gärna vilja undvika. Som vanligt är det den som har som får. Äntligen, Linda Nordlund, kan barn som annars aldrig skulle fått uppleva ”doften av solvarma tallbarr på en skogsstig”, få slippa det besväret.
Att Skärgårdsstiftelsen vill få in pengar är inte anmärkningsvärt, men att hyresgäster i ett svep får tredubblad hyra för små stugor med mycket enkel standard och eftersatt underhåll är ingen snyfthistoria.
Att kapitalstarka människor utestängts från en skärgårdsö väcker tydligen stor upprördhet på Expressen, men varför skrivs aldrig några arga, svaveldoftande krönikor över fattiga människors totala frånvaro från allt som heter skärgård? Om Skärgårdsstiftelsen nödvändigtvis ska justera sina hyror hade det varit betydligt intressantare om de istället exempelvis började inkomstbasera hyrorna, så att vanliga människor har chansen att leva skärgårdsliv. Ja, jag är beredd att betala det via skattsedeln. Behöver vi verkligen en champagnebar på varje skärgårdsö?