Hennes särpräglade skulpturer är vida eftertraktade och utställningskalendern är fullbokad i två år framöver. Men lugnet finner konstnären Eva Larsson på Björkö.
Stora fönster släpper in ljus i den luftiga verkstaden. I Eva Larssons hörna trängs tvärhandshöga figurer på hyllor och bänkar, alla i olika konstellationer och stadier av den keramiska processen. De klättrar, flyger, hänger i rep från taket och omfamnar varandra. På ett litet podium ligger en handflatestor hjärna i brons och strax bredvid ett anatomiskt format hjärta i samma material.
Eva Larsson är mångsysslare inom konsten och har under sin karriär testat de flesta tekniker och discipliner. Men sedan några år tillbaka är det framförallt kvinnofigurerna som fått ta plats i hennes skapande.
– När jag skulle börja satsa helt och hållet på mitt eget konstnärskap för några år sedan hade jag en utställning inbokad och en idé om ett tema kring gruppdynamik som jag ville utforska. Jag hade tänkt mig abstrakt skulptur. Men jag hittade inget riktigt bra uttryck. Jag tyckte allt blev så föreställande och banalt. Jag gjorde figur efter figur, och det var först när de stod där på hyllan tillsammans och jag började möblera om bland dem som det började hända något. De började leva.
Skulpturerna blev snabbt populära och utställningarna runt om i landet och världen har därefter avlöst varandra för konstnären från Borås. För närvarande ställer hon ut på Liljevalchs vårsalong, och den 3 mars är det vernissage för en egenutställning på Hälsinglands museum. Sedan är kalendern bokad ända fram till 2020.
– Jag har haft tur och det är bara att hoppas att det håller i sig, säger hon.
Kanske låg det rätt i tiden. Keramik har de senaste åren uppvärderats som material inom konstvärlden, och kvinnoperspektivet har fått ökat fokus i samhället. Att det blev just kvinnor menar Eva Larsson beror på att det låg henne närmast.
– Kvinnor borde representeras mer i konsten och på olika utställningsarenor. Mina kvinnor är aktiva och starka, inte passiva objekt.
Temana till scenerna hämtar hon från funderingar hon själv går och bär på och kretsar ofta kring individen kontra kollektivet, rädslor, mod och det allmänmänskliga.
Utställningen på Liljevalchs, som exempel, började som en reflektion kring de senaste årens flyktingströmmar som bär på hela sitt bohag längs vägarna.
– Men det slutade med en vilja att berätta om allt vi har gemensamt. Vi har samma behov, drömmar och tankar om framtiden. Det är inte vi och dem.
Eva Larsson vill gärna arbeta med rummet som en helhet. Hon visar upp delar av vad som ska bli den kommande installationen på Hälsinglands museum.
– Det är en flygande grupp. En del kommer att komma ut från ena väggen, sedan blir det en flock som hänger från taket och står på pinnar i mitten, och sen en del som kommer att försvinna in i motsatt vägg. Som att de plöjer genom lokalen, berättar hon och håller upp en decimeterlång överkropp som ska fästas mot väggen.
– Man kan likna det vid dans. Jag känner mig som en koreograf som försöker fånga olika idéer och stämningar.
Tekniken som ger skulpturerna dess spräckliga yta kallas raku – en japansk form av bränning där man stryper syretillförseln under processen. Då bildas en kemisk reaktion i både leran som svartnar och i glasyren, som här ger skiftningar i ett spektrum från kopparoxidens turkosa till kopparens rostigt röda nyans.
Själva skulpteringen gör Eva Larsson här i konstnärskollektivet Kapsylen på Södermalm, där hon delar arbetsplats med ett 40-tal andra kreativa yrkesmänniskor inom konst, musik och media. Här bränns även verken först i en elugn. Men den sista bränningen behöver göras utomhus. Då åker hon ut till sin tysta idyll i Marum på Björkö.
– Jag hittade huset i en annons i DN för elva år sedan av en slump. Jag hade inte letat alls innan men det var väldigt mycket med detta ställe som bara stämde. Nu i efterhand kan jag tänka att ”oj vad impulsivt, skrattar hon.
Med det avskilda läget mitt i skogen och hennes svaghet för gammal charm som breda taktiljor, bevarad kakelugn och murad spiskåpa blev Eva Larsson såld. Sedan dess har huset, där hon tillbringar hela somrarna, blivit det perfekta komplementet till verkstaden på Söder. Lugnet och kontrasten mot storstaden är nödvändig, tror hon.
– All stress rinner av en där ute. Det är inte en massa saker som drar. Man handlar för en vecka och så klarar man sig sen. Jag tror det är jätteviktigt. I synnerhet när man som jag jobbat ganska hårt de senaste åren, att få komma ut och få tid att reflektera och känna efter. Jag hade nog inte klarat att jobba så här om jag inte hade haft lugnet därute.
I sommar är planerna att utvidga konstnärsskapet med måleri och skapa kulisser till sina skulpturer.
– Det blir så tråkigt att bara jobba i en vit kub! Nu ska jag gå utanför skulpturerna och komplettera dem med stora landskapsmålningar.
Där kommer säkerligen Björkö och skärgården fungera som inspiration, tror Eva Larsson. Men inte på ett traditionellt 
avbildande manér.
– Det kommer bli mer som abstrakta, inre psykologiska landskap. Jag är väldigt sugen på att utforska det.
