Fjärden ligger inbäddad i en lätt dimslöja när ribbåten flyger fram över vattnet i lätt bris mot den rödrosa soluppgången. Tillsammans med jägare från Norra Runmarö jaktlag är jag på väg till ön för att delta i höstens första jakt och det pirrar lite i magen.
Det är älgen som är i fokus under dagen men även dovhjort och vildsvin får skjutas och det råder en förväntansfull stämning på båten. Den kanske ivrigaste av oss alla är ändå blandrashunden Lissi. Hon gör sin första jakt i år och är taggad till tusen. Hennes uppgift idag är att söka ut, söka upp och driva viltet.
Vi går i land på ön och efter att ha lastat av lite bagage och bytt om beger vi oss ut i terrängen.
På kartan ser vi hur jaktlaget är placerat på ön i olika pass. Jag, Lissi och hennes hundförare Lasse Sundgren kommer att röra oss runt på ön medan de flesta andra deltagare sitter på pass i jakttorn eller andra platser där man vet att djuren brukar passera. Passen är ofta namngivna utifrån det vilt som fällts just där eller vems mark det ligger på, såsom Gristornet, Tottes torn och Stenmuren.
Vi vandrar över klippor, genom vassar, över ängar, längs skogsstigar, genom snår. Så ljudlöst och obemärkt det bara går. Det enda som bryter tystnaden är fåglarnas kvitter och bruset från jaktradion.
– Lasse till Pekka, kom. Vi står här nere vid den östra ängen, nära den stora vägen. Klart slut.
Lasse kommunicerar hela tiden med jaktledaren Pekka om var vi befinner oss och vart vi är på väg. Genom jaktradion får vi också veta om någon av de andra jägarna observerat eller fällt något djur men än så länge är det lugnt. Med jakt såväl som med fiske finns ju inga garantier. Ingen vet vad dagen kommer att bringa och det är ju också det som är en del av tjusningen; allt eller ingenting kan hända. Det betyder ovisshet, förväntan, spänning.
– Titta här, viskar Lasse plötsligt och pekar i marken.
I den mjuka mossan syns tydliga spår efter klövar. En bit därifrån upptäcker vi färsk spillning. Även om vi varken sett eller hört dem finns de alltså här, både rådjur och älg, alldeles nära.
Hunden Lissi är i sitt esse. Hon far fram som en oljad blixt genom terrängen, sökandes, nosandes. Vid enstaka tillfällen syns den svartvita pälsen ila förbi mellan träden men för det mesta hörs bara hennes skall där borta, avlägset. Hundar har olika skall beroende på djuret de upptäcker, berättar Lasse.
– Är det ett rådjur som springer skäller hon gällt. Är det en älg eller ett vildsvin blir det ett ordentligt skall, mer mörkt och dovt. Och vid upptaget skäller hon väldigt intensivt, då nästan ylar hon.
Morgonen har förvandlats till dag och höstskärgården visar upp sig från sin bästa sida. Klarblå himmel, strålande sol, ett glittrande hav och trädens löv i en intensiv färgkonfetti. Jaktledaren Pekka står och spanar i sitt jakttorn och medan Lasse stämmer av med honom passar jag på att ta en snabbfika. Pekka visar hur den digitala mobilappen WeHunt fungerar – här kan man i realtid via gps se vilka jägare och hundar som deltar i jakten och vart de går. Av Pekka får jag också en neongul remsa att fästa på kläderna. Att bära signalkläder är viktigt för att minska risken att själv bli offer för en kula.
Efter den välbehövliga energipåfyllningen är det dags att återuppta vandringen i skogen. Om det nu råder brist på djur finns det desto mer svamp i skogen. Att ha med sig en extra påse visar sig vara en bra idé när man är ute på jakt och det dröjer inte länge förrän den fylls med trattkantareller, några aspsoppar och blodriskor.
Uppe på en bergknalle sitter skytten Micke på sitt pass. Som passkytt är man helt utlämnad åt slumpen – att djuret råkar passera just där och då, och regel nummer ett är att sitta still och vara tyst. Med andra ord: Inget prat, prassel eller pling i mobilen. Älgen har en utmärkt hörsel. Micke berättar att det tidigare passerat en grupp med dovhjortar alldeles intill, men som han avstått att skjuta då det är älg han främst valt att rikta in sig på idag.
Efter besöket hos Micke är det dags för lunch. Vi möter upp de andra i jaktlaget nere på ängen där några korvar grillas över en brasa och det samtalas kring dagens händelser.
– Att vara ute och jaga handlar inte bara om själva jakten, det är grejen runt omkring också. Gemenskapen, att man träffas och snackar. Det är ju också väldigt avkopplande att vara ute i naturen en sån här dag, säger Claës Wijkander, som är fritidsboende på Runmarö men vistas här ute nästan hela tiden. Han har varit med i jaktlaget i 40 år och fällt flera älgar på ön.
Claës jakttorn är placerat på en äng precis intill vägen mot Långvik. I området finns också flera stugor och medan vi sitter här passerar flera cyklar och flakmoppar. Kan det verkligen komma in vilt i det här passet?
– Det är väl inte direkt händelsernas centrum, men tidiga morgnar och kvällar är det idealiskt att sitta här. Då strövar djuren förbi på väg ner mot havet för att dricka vatten, säger Claës.
Här har han tillbringat oräkneliga timmar, alldeles stilla, spanandes efter vilt.
Och stilla sitter vi också nu. Kanske kommer det någon älg som plötsligt blivit sugen på äpplen och beslutat sig för att palla på någon tomt. Men minuterna blir timmar och ingenting händer. Till slut är jag trött på att stirra ut i vassen och få träsmak och det börjar krypa i kroppen. Det är dags att lämna Runmarö och ta båten hem. Det blev ingen jaktlycka denna gång, men egentligen, vad gör väl det? Vi har fått uppleva höstens kanske vackraste dag i skärgården. En dag som bjudit på både naturupplevelser, spänning och gemenskap. Lungorna är fyllda med frisk luft, väskan med svamp. Det finns ju inga garantier. Och det är lite det som är tjusningen.
