Ombord på Waxholmsbåten sitter Hampus på väg ut mot sommarstället på Norra Stavsudda. Han lyser upp när dansbanan på Möja kommer på tal:
– Rowdy, säger han med ett skevt smajl.
– Vad betyder det?
– Ja, men det händer saker där, säger han lite kryptiskt och tillägger:
– Men det var sådär en 10-12 år sedan.
Hampus tog motorbåten till Möja dansbana med sitt kompisgäng från att han var 17 år, tog några öl och lyssnade på musik, kanske dansade han, hånglade? Han som sitter på sätet mitt emot, bor på Möja sedan tio år och lovordar de ideella krafter som engagerar sig i och driver dansbanan.
– Vi tycker att de gör ett jättebra jobb.
De som driver det hela är medlemmarna i föreningen Möja Kulturella Ungdomsrörelse, MKU. Den som har tagit över som föreningens ansvarige för dansbanan i år är Anders Winter. Hans morföräldrar träffades där på dansbanan, så utan den ingen Anders Winter. Nu står han innanför grinden och kan inte låsa upp. I stressen inför kvällens nypremiär hittar han inte nyckeln. Dagen har varit rörig. Han hämtade bandet i Sollenkroka. Det var och blåsigt och skvätte in i båten och gitarristens ryggsäck blev kvar på bryggan. Den kunde ångbåten Storskär plocka upp. Sen skulle bandet upp till Jeppes Gästgiveri i Långvik och spela och så skulle ryggsäcken hämtas från Storskär. Ordförande för MKU, Inger Olsson, kommer cyklande med sin nyckel och låser upp hänglåset och öppnar grinden.
Nu soundcheckar bandet på scenen inne i den paviljonglika gulgröna dansbanan. Där hjälper Erik Hagersten till. Han hade hand om dansbanan innan Anders Winter.
– Förr var det stökigt på Möja dansbana. Clark Olofsson var visst här och du vet i Cornelis Vreeswijks ”Ångbåtsblues” åker de till Möja för att supa, slåss, bråka och ha sexparty i tälten hela natten. Men nu är det inte så, även om det var mycket folk här innan coronan. När Boppers spelade här senast kom det väl en 250 personer, säger Erik Hagersten.
Kvällens band, Les Enchantés, framför sånger av Piaf, Gainsbourg och Brel. De två systrarna Julia och Claudia Jonas stämsjunger och gitarristen Alf ”Affe” Carlsson kompar på sin halvakustiska Gibson. De träffades på Musikhögskolan för några år sedan. Julia Jonas vill ha bättre medhörning och gitarren behöver mer distinkt klang men lite lägre volym. Erik Hagersten lockar bandet längre fram på scenen så att de får rätt ljus på sig.
Claudia och Julia Jonas med rötter i Sydafrika och Belgien flyttade till Sverige som barn och de seglade ofta till Möja.
– Vi har seglat hit varenda sommar och vi gick alltid förbi dansbanan. Det är så coolt att få spela här nu, säger Claudia Jonas.
Innan spelningen börjar vid 19-tiden hinner bandet ta sig ett dopp. Anders Winter kommer förbi och låser till dansbanan, även han ska bada och byta om.
– Jag är nervös och förväntansfull.
– Det känns som att det kan bli mygg i kväll, säger han till Lena Sjöblom som står inne i baren och lastar in drycker i kylen. Hennes hund, Dingo, tassar omkring med ett rött koppel hängande efter sig.
– Jag satt i styrelsen för MKU för hundra år sedan. Nu hjälper jag till med det här för att hålla det vid liv.
Hon bor på ön och jobbar på Coop i Berg till vardags.
Så kommer ordförande Inger Olsson cyklande igen. Vi sätter oss i skuggan vid ett av borden utanför den gulmålade dansbanan med gröna fönsterlister. Hon flyttade till ön på 70-talet. Då var hennes man, Åke, fiskare och hon lärare på ön. De senaste åren har han renoverat de 400 glasrutorna i de stora dubbelfönstren, som sitter runt dansbanan vintertid men som plockas bort under sommaren.
– Dansbanan flyttades hit 1943 och då tog MKU över. Tidigare drevs den kommersiellt och då låg den längre upp i skogen, säger hon och pekar västerut.
– Det som är så fantastiskt är att det har varit programverksamhet, alltså dans, här utan avbrott sedan MKU tog över.
Då var det dans onsdag och lördag med upp till 400 besökare på lördagarna, varannan dans modern och varannan folkdans. Nu har MKU runt 300 medlemmar, som förra året la ner 500 ideella timmar på att renovera dansbanan. De bytte ut en bärande syll som hade ruttnat och fixade ny panel på ytterväggarna.
Så börjar folk droppa in,
– Jag har bakat en kaka, säger Kristina Mårtensson när hon kommer insvängande genom entrégrinden i röd klänning. Hon har även gjort fisksoppan med saffran och tomat och den udda ingrediensen vattenmelon som hennes dotter och hennes man Ulfs barnbarn kommer att servera i kväll.
– Jag tror i varje fall att jag ska hjälpa till och servera säger Moa Swedén, barnbarnet till Ulf Mårtensson som serverar tillsammans med Fanny Mårtensson.
– Jag håller med om att det var ”rowdy” här. Det var disco när jag var yngre och då var det väldigt mycket folk, säger Fanny Mårtensson, som är 26 år nu.
Publiken börjar slå sig ner vid de förbeställda platserna vid borden på dansbanan. Maten serveras. Kvällssolen kastar sina sneda strålar in genom de stora fönstergluggarna. Vid ett av de främre borden sitter Lennart och Margit Lindahl. Lennart har varit med och byggt på dansbanan.
– Vi har varit här på Möja sedan 1975 och dansbanan är en viktig träffpunkt för möjaborna. Vi tror att den kommer finnas kvar i 100 år till, säger Margit Lindahl.
Några bord längre bort sitter Emil Nilsson och hans kompis August Weeker. De tog Waxholmsbåten hit för att tälta.
– Vi gick förbi och fick höra att det var musik i kväll så vi gick in. Jag tycker att det är viktigt att stötta livet på Möja. Det måste finnas en levande skärgård, säger Emil Nilsson.
Så börjar Les Enchantés sjunga. Sorlet lägger sig och blickarna dras mot det varma ljuset på scenen. ”Allez, venez, Milord! Vous asseoir à ma table. Il fait si froid, dehors. Ici c’est confortable”, sjunger systrarna Jonas och Affe Carlsson kompar ledigt Edith Piafs ”Milord”.
Fisksoppan smakar bra, stämningen är god, det fyller på med folk. Anders Winter, som står längst bak kan pusta ut.
Text: Sofia Broomé
