KRÖNIKA. Sist jag tog mig ut på isen utanför den egna bryggan var i mars 2018. Då var vi två i familjen, och en tredje låg i magen. Vi åkte både långfärdsskridskor och fyrhjuling till öarna utanför. Idag 2024 är vi fyra
personer och det är första gången vi kan bjuda barnen på en alldeles stilla, stenhård Svartlögafjärd som håller för skridskor, pulkor och hundpromenader. Eftersom detta är en ny upplevelse för dem bemöter de den med både skepsis och respekt. ”Man får inte gå ut själv pappa”, säger den yngsta utan att ha fått någon formell lektion i isvett. Det är mest logik. Men vi passar ändå på att föreläsa om säkerhet genom att lägga oss på isen och dra oss fram med isdubbarna.
Issäkerhetsrådet skriver i sin artikel om barn på is att alla barn ska ha sällskap av minst en vuxen på isen. Den som inte kan simma ska också ha räddningsväst med krage som vänder en rätt i vattnet om man ramlar i. För alla simkunniga gäller i stället en ryggsäck packad med kläder i plastpåsar för att få flytkraft.
Isen både fascinerar och avskräcker somliga i vårt sällskap. Några stannar på stranden, andra tar sig längre ut för att testa tjockleken. Några hundra meter ut på fjärden är det kanske bara fyra centimeter. Lite väl lite, tycker till och med de professionella skridskoklubbsmedlemmarna som passerar men håller sig nära land.
I förra veckans nummer skrev vi om att vi har ovanligt mycket is just nu – både så tidigt på säsongen och överhuvudtaget i dessa tider. Det som blir en unik upplevelse för våra barn var vardagsmat för dem som växte upp förr. Då låg isen tjock långt ut nästan varje vinter. Folk delar med sig av minnen av att de åkte skridskor till skolan och bil långt ut i ytterskärgården. Med förr menar jag 50-60-70-talen. 1986 blev också minnesvärt för då låg isen redan i december och en i vårt sällskap tog sin första skoterfärd mellan två öar bara några dagar gammal. Har jag inte helt fel var det också den vårvintern ett fartyg tappade stockar någonstans i Östersjön och dessa drev iland med packis som samlats till små isberg i våra trakter. Sjöfynden bärgades och blev timmer till flera husbyggen. Det blir den sista så kallade svåra isvintern med SMHI:s mått mätt.
Under min uppväxt minns jag flera isvintrar men det var inte alltid de höll för en skridskotur eller låg någon längre tid. För på 90-talet händer någonting. Ett trendbrott kallar forskare som vi pratat med i detta nummer det. Trendbrottet innebär tunnare isar, inte lika utbredda isar och glesare mellan de riktiga isvintrarna här i Östersjön. Och det beror kort och gott på att det successivt blivit varmare. Blir inte klimatet kallare kommer isen krypa allt längre norrut inom hundra år. Isdagar med vänner och hundar utanför bryggan kommer mina barnbarn kanske inte uppleva alls.
