Marianne Brus var Sveriges första och enda kvinnliga fyrmästare. Under många år arbetade hon med sjöbevakning på Understen, den karga pytteön i Södra Kvarken. Ön där hon även tillbringat sina sex första levnadsår och där flera generationer ur hennes släkt tidigare levt och verkat. Vid 92 års ålder längtar hon fortfarande ständigt tillbaka.
När Marianne Brus år 1996 blev erbjuden jobbet som fyrmästare åt marinen på Understen tvekade hon inte en sekund att tacka ja.
– Det är klart att jag ville återvända till Understen. Jag trodde aldrig att jag skulle få en chans att komma tillbaka, men så plötsligt öppnade sig en möjlighet.
Den ensliga ön, som knappt kan kallas en ö utan snarare en 300 meter lång berghäll som sticker upp ur havet, har kommit att prägla Marianne Brus hela liv. Här bodde hon första gången under 1930-talet med pappa Harald som var fyrbiträde, mamman Tora som var hemmafru, och de tre syskonen. Tillsammans med fyra andra fyrvaktarfamiljer levde de i en liten bubbla, avskärmade från den övriga världen. I den minimala tjänstebostaden hade familjen ett kök och en liten kammare, och en vindlande brant trappa som ledde upp till vinden där de sov på golvet. Varje gång Mariannes mamma skulle föda barn åkte hon ”i land” till sin mamma på Singö, för att sedan återvända ut till ön. När det var dags för Marianne att börja skolan vid sex års ålder flyttade familjen i land.
– Pappa ville inte att vi skulle behöva lämnas bort till främmande människor. Ofta var det så när man levde på en fyrplats att fruarna bodde kvar med sina män och barnen fick inackorderas hos någon familj på fastlandet. Barnen som bodde där fick därför inte träffa sina föräldrar annat än på helgerna och på sommaren, säger Marianne Brus.
Understen har funnits i Marianne Brus släkt i många generationer. Fyrvaktaryrket var tidigare en starkt manlig domän, och yrket gick ofta i arv från far till son. Familjerna flyttade sedan från en fyrplats till en annan när mannen fått en ny tjänst.
– Flera av farmors bröder var där, de började på Understen eftersom de inte hade någon bondgård. Två av dem gifte sig med lärarinnor, unga flickor som hade kommit ut till ön för att arbeta i skolan som fanns där på den tiden, berättar Marianne.
Hur var då livet som barn på ön? Marianne får något lyriskt i blicken när hon tänker tillbaka på samvaron och lekarna med de andra barnen. Hur hon och kompisen Britta byggde små kullerstenshus åt grodorna. Hur de badade i de ljumma badskrubbarna. Hur de brukade vandra över isen under vargavintrarna, ibland ända bort till Singö. Känslan av att kunna blicka ut över den öppna horisonten på Ålands hav. Och getterna, som transporterats till den lilla ön för att familjerna skulle få mjölk.
Vid 23 års ålder gifte sig Marianne med fiskaren Ernst Brus. När han år 1957 fick jobb som extra fyrbiträde på Understen flyttade paret ut på ön och kom att stanna där till och från i ett decennium. Under denna tid fick de tre barn tillsammans, och därmed fick även de uppleva samma skärgårdsliv som Marianne gjort under sin uppväxt. Efter några år i land och barnen blivit vuxna, dök så plötsligt chansen upp igen för Marianne att få återvända till Understen, när hon erbjöds tjänsten som fyrmästare. Från 1977 kom hon att under nästan två decennier arbeta med sjöbevakning på ön ända fram till sin pension.
Den gröna, frodiga innerskärgården har aldrig lockat Marianne. Hon föredrar det karga, råa skärgårdslandskapet och hon älskar alla årstider på ön, även när vinterstormarna river upp havet, åskan dundrar och vågorna går höga. Trots de utsatta förhållandena och bristen på bekvämligheter har hon alltid känt sig trygg på Understen. Hon berättar med ett leende att många har undrat hur hon stod ut med att sitta där ensam mitt i havet, isolerad från allt och alla.
– Men det var ju tvärtom, det var som att sitta i hela världen! Så mycket hade jag inte hemma runt mig som jag hade där. Jag har aldrig haft tråkigt. Alla sjömän som ropade upp och anmälde var de kom ifrån och vart de skulle, bara det var ett äventyr. Jag älskade att ha nattvakt och ta emot samtal på nattradion. Det var tyst och lugnt och bara en viss typ av folk som var vakna då, och vi fann en väldigt fin gemenskap.
Sedan 1994 bor Marianne Brus på Gräsö, ett stenkast från den bondgård där hennes mormor växte upp. Idag ägs Understen av Fortifikationsverket och det råder fortfarande landstigningsförbud, men Marianne och hennes familj har tillstånd att vistas där då de äger en av de privata stugorna. Numera tillbringar hon några veckor här varje sommar.
– Förra sommaren fick jag vara där i tio dagar, sen kom de och hämtade mig. De håller på och tjatar sådär hela tiden, ”ska vi inte komma och hämta dig”, så till slut sa jag ”ja men kom då”. Jag behöver inte åka i land, tycker jag. Jag vill ju vara där så länge som möjligt när jag väl kommer ut.
Fakta/Understen
• Den första fyren på Understen byggdes 1847-48. Då den var tillverkad av natursten och bara 13 meter hög, och det fanns ett behov av en högre fyr för att kunna överse den viktiga sjöfartsleden, började man år 1915 bygga en ny fyr som stod klar 1916.
• Fyren är efter Långe Jan den högsta i Sverige. Sedan 1996 är fyrplatsen obemannad och numera fjärrmanövrerad av Sjöfartsverket.
• År 2016 firades hundraårsjubileum då Marianne Brus och ett 30-tal andra gäster från bland annat Sjöfartsverket, Svenska Fyrsällskapet och Roslagens Sjöfartsminnesförening deltog i en ceremoni på ön.
