Julen är fridens högtid här på jorden och för oss i det protestantiska Sverige kommer Jesus till världen för att frälsa oss från all ondska. Dessvärre kan vi konstatera att vår värld just nu är osäkrare än på länge och ingen fred i Ukraina synes än. Jultomten som alla barn väntar på är en inkarnation av Sankt Nikolaus som också är alla sjöfarares skyddshelgon. Han blickar inte utan skäl ut från Stadshustornet i Stockholm.
Så här i juletid vill man gärna minnas forna jular med glädje och ägna de som numera inte är med oss en tanke. Carl Uno Sjöblom, Berndt Friberg, Stig Dingertz och den fenomenale ”TecknarAnders” – för att bara nämna några. Vi som kommit upp i mogen ålder har säkert en del gemensamma minnen. För mig som tidigt insåg att jag ville bli sjöman har minnena kanske en marinerad slagsida men det hoppas jag läsarna har överseende med.
Carl Uno stod ofta på kajen i Vaxholm tillsammans med Berndt Friberg på julafton och tog emot Express II när hon kom från stan med passagerare som skulle fira jul i skärgården. 1977 intervjuade Carl Uno befälhavaren på SS Waxholm ex. Express II. Tyvärr brann fartyget i mars 1978 så det var sista gången Carl Uno var ombord. Det blev många direktsändningar i ”ångradion” från rundvandringar på julafton i Vaxholm med chans att få en skiva önskad för de intervjuade. Över Göteborg Radio sändes ett önskeprogram till alla svenska sjömän på världens sju hav som kunde få en önskeskiva.
Det jag minns bäst från jularna är att Maud Reuterswärd alltid avslutade programmet ”Endast mamma är vaken” dagen före julafton med ”Gamla Nordsjön”. Jag har senare förstått att hennes man var till sjöss och i det 28:e och sista programmet 1971 gör hon en känslosam betraktelse över hur illa sedda sjömän var i allmänhetens ögon och missbruket av ordet sjöman i polisrapporter med mera vilket fortfarande nästan får mig att gråta när jag hör hennes milda stämma. Trots att det utan vår handel, som till mer än 90 procent går sjövägen, knappast skulle vara några av de julgotter som vi vant oss vid från sydligare länder på bordet. Kanske inte ens en Aladdinask som tillverkades i Sundbyberg av chokladpulver från södern. Vi är dessutom världsbäst på att äta bananer och dricka kaffe. Efter uppesittarprogrammen seglade hon ut på Vintergatan. Kretsen kring tidningen Språk som inte tycks ha några kunskaper om sjömansspråket och inte ens vet vad en hopp-iland-Kalle är skulle ha behövt lyssna på henne.
En generation är ett blänk i evigheten. En vit jul vill väl de flesta ha och det var ännu på 1950- och 60-talet det vanligaste. Att det på 1930-talet var fyra eller fem milda vintrar då isarna knappast lade sig i Stockholms skärgård är det nog ingen som minns idag. Sedan kom ”krigsvintrarna” varav några var ”normala” vintrar. För skärgårdsborna gällde det att ha fyllt på förråden inför kommande vinter då man inte kunde förlita sig på att skärgårdsbåten kunde ta sig fram. För de som återvände till barndomshemmet för att fira jul gällde det att försäkra sig om att kunna komma tillbaka från ön i tid.
I Göteborg inväntades alltid julbåten, det vill säga ”Amerikabåten”, med särskilt stor spänning och stort intresse från massmedia. I Stockholms skärgård var det något särskilt med den sista ångarens ankomst före jul. En bild som etsat sig fast på näthinnan är Harald Lindbergs målning av Julbåten – SS Waxholm III. I ett vintervarmt ljus kan man föreställa sig stämningen kring ångbåtsbryggan när hon för med sig långväga anförvanter som kommer hem för att fira jul i skärgården och har med sig julklappar och annat godis. Ofta inträffade den första isläggningen kring jul även om det var vanligt att ångbåten kunde ta sig fram i skärgården en bit in i januari.
När SS Blidösund gjorde sin julaftonstur 1915 var det 20 grader kallt och för säkerhets skull valde man att återvända till Stockholm direkt. Vid Växlet fastnade hon emellertid och kolet tog slut. Vid Vagnsunda, dit några besättningsmän gått över isen, fanns det gott om fin ved, men eftersom det var helgdag var det inte helt lätt att få de fromma skärgårdsborna att hjälpa till med en leverans. Jan-Erik Söderman och Johan Petter Jansson gjorde dock ett undantag. De tog ut häst och vagn och körde var sitt lass med ved till Blidösund. Tursamt nog kom Stockholms stads Isbrytaren förbi och hjälpte loss henne.
Som den minnesgode läsaren erinrar sig berättade jag i samband med artikeln om SS Sandhamns Express och kapten Bredenberg att det var kappkörning till julottan mellan henne och SS Strömma Kanal, där den finurlige Fritz Blomquist var befälhavare, för att komma först till bryggan närmast kyrkan. Att fara med Sandhamns Express var mera ståndsmässigt och båda rederierna lär ha bjudit på kaffe och glögg men att gå den längre vägen till julottan var kanske inte så roligt om Nordanvinden ven och tjöt. SS Strömma Kanal var mycket långsammare än ”Expressen” men i gengäld mera grundgående så det var nog med en eller annan ginväg som den gode Fritz ibland kunde överlista Bredenberg.
Bertil Perrolf sände ett kvällsprogram från värdshuset i Furusund med gäster och en orkester som spelade medan han kommenterade passerande fartyg. Åtminstone en gång – om det nu var dagen före julafton eller en annan dag skall jag låta vara osagt – passerade MS Prinsessan och tände sin ljusramp vid passagen och när Apollo III med kapten Kull passerade drog han två långa bastoner, som från en amerikaångare, till hälsning precis då orkestern spelade upp ”Vals i Furusund”: ”Vi kom på kryss från Öregrund”. ”Förbi Calle Schewens ö, men där var tyst, från Uno Östermans fiol hördes ingenting”. Det får mig att minnas ett besök på Gräskö kalv med mina föräldrar. Vi hade gått och lagt oss och en halvtimme senare knackade det på dörren. Utanför står Uno Österman och frågar: vad vill Du? Vad vi inte fått veta i denna tid på 50-talet utan telefonförbindelse var att en tänd utomhuslampa vid dörren var värdparets signal till Uno att de ville bli kontaktade.
Frun i huset, Särlitz Görtz, var barnfödd i skärgården och god vän med Uno. En dag står hon på ångbåtsbryggan i Köpmanholm, som SS Norrtelje under många år anlöpte kl 08.00 alla dagar utom måndagar, då SS Rex fick ta morgonturen, och väntar på båten till stan då Uno dyker upp och frågar vad hon skall göra i stan.
Jag skall gå till tandläkaren.
Jaha, måste du åka själv då, undrade Uno.
Hösten 1965 var kall och grå men i november berättade redaktören för Vaxholms Tidning, Torbjörn Wileen, att resebrev från varmare trakter var att vänta från Claes-Göran Dahl som nog många kände igen som styrman på Express II och Storskär. Signaturen Canopus, efter södra stjärnhimlens näst starkaste stjärna, även avbildad i Australiens flagga, tändes i Sydatlanten där Södra korsets stjärnor hamnade i besticksjournalerna.
Nästa jul, som kan kallas sjömansjul, om än inte på Hawaii, tillbringades sålunda till ankars i Admiralty Bay vid Bequia Island julen 1965. Det var ett välkommet avbrott i den sex månader långa utbildningsexpeditionen med HMS Älvsnabben där nog en och annan led av plåtsjuka. Över minrälsen dukades svenskt julbord och inget saknades. Julgranarna blev dock lite ledsna vid åsynen av de vajande kokospalmerna på stränderna runt viken. Jultomten, misstänkt lik flaggmaskinist Wallius, såg till att alla fick en julklapp från Sjömansmissionen; varma vantar eller något annat stickat och en personlig hälsning. I önskeprogrammet för sjömän över Göteborg radio fick jag höra Carl Antons Vaktparadstango. För andra gången på ett halvår drabbades jag emellertid av solsting och hamnade på sjukan. Första gången i Näsby Park blev jag omskött av Lill Lindfors mamma och kände mig som ”Den ende”. Älvsnabbens sjukvårdsfurir var dock inte alls lika trevlig så jag tillfrisknade snabbt.
Hemmavid var det en riktigt kall vinter och Finlandsfärjorna behövde mer än ett dygn från Helsingfors till Stockholm. Den 20 januari var det minus 23 grader i Vaxholm och sjöröken låg tät över Vaxholmsfjärden. Waxholm fick ta över trafiken till Möja. Den 11 februari hade Norrtälje och Arboga minus 35 grader. Endast fyra hamnar var öppna i Östersjön och Stockholm den nordligaste.
Nästa jul – med minimal risk för solsting – började med tidigarelagd avgång från Stockholm till Luleå med isbrytaren Oden då vintern kom en månad tidigare än beräknat 1968 och vattentemperaturen vid Sydostbrotten den 31 oktober var den lägsta sedan 1940.
Före avgången hade jag nöjet att under några timmar segla runt i hemmavattnen på Saxarfjärden med Oden eftersom maskineriet skulle köras i sex timmar på ordinarie manövervarvtal för att testas efter sommarens översyner. Oden stack närmare nio meter med full bunkers så det gick inte alltid att följa lotsleden i sjökortet ut från Stockholm. Mina vänner i Laggarsvik, som fiskaren Nordström, undrade nog varför vi gick fram och tillbaka och girade runt utanför fyren Ikorn. Namnet i sjökortet hade under många år gäckat mig och jag undrade vad en Ikorn var för något. När jag senare hamnade på Ljusteröhuvud och samtalade med Margaretha, som var barnfödd på ön och dotter till en fiskare, fick jag förklaringen då hon säger att under kappseglingarna rundade de ön ”ikk år n” där ute. Ekorren! Prins Wilhelm hade uppställt ett dragspel som första pris men hennes pappa vann tio kilo grönsåpa och det ansåg hennes mamma var bra mycket bättre.
Den 6 november kom vi till Luleå efter att ha hjälpt in ett grekiskt fartyg som letade efter fyrskeppet Norströms grund. Vi kunde meddela att det var på väg in till Luleå. Det var 20 grader kallt och isen i hamnbassängen närmare en halv meter. Isen i öppna sjön i Bottenviken blir normalt inte mer än 40 centimeter så där är det inte istjockleken som är problemet.
När våra värnpliktiga sjömän fick en chans att gå i land sökte de sig till det nyöppnade shoppingcentret som blivit en värmestuga för allehanda element. Vid ett tillfälle gav de sig på några flygsoldater. Våra bålda sjömän ingrep naturligtvis till deras försvar tills polisen anlände samt körde ombord våra gossar och tackade för hjälpen.
Det föranledde mig att skriva ett öppet brev i några Norrlandstidningar om behovet av ett soldathem. För att göra en lång historia kort ledde det till att ett soldathem kom till stånd litet senare dit även örlogssjömän var välkomna. Alltid någon nytta som en före detta hopp-iland-Kalle åstadkommit.
Efter någon månad kom isbrytaren Tor upp och vi fick Skelleftehamn som bas och våra sjömän vågade sig iland igen. De obehagliga elementen i Luleå hade nämligen bevakat landgången varje gång vi gjorde kajstuds i Luleå.
Nästa framträdande i dagspressen blev mindre lyckat. På julaftons eftermiddag låg vi i Skelleftehamn och en representant från tredje statsmakten hade letat sig ombord. Eftersom jag hade utsetts till den betungande uppgiften att vara jultomte och överlämna julklapparna från Sjömansmissionen och Sjöfartsstyrelsen, som skänkte besättningen ett ishockeyspel, ville reportern naturligtvis ta ett foto till tidningen. Sålunda syntes jag i dagspressen med det hemska skråpuksansansiktet som hörde till fartygets uppbörd tillsammans med ”Vita blixten”, skridskor och andra idrottsredskap.
Det får mig att minnas den gamla episoden då styrman Nyström, stram styrman i SS Saxaren, undslapp sig ett skratt en gång varvid en av damerna på fördäck konstaterade: va, kan det där skråpuksansiktet skratta?
Numera samlas naturligtvis familjen kring tv:n. För de som vill höra drottning Kristinas budskap om julfrid kan jag rekommendera direktsändningen från Åbo klockan 11.00 på julafton med musikkåren som spelar Björneborgarnas marsch och Vårt Land så intet ögat är torrt. I Finland vet man vad friheten är värd!
JULFRID! tillönskas alla läsare.
Claes-Göran Dahl
