Utkastad mellan Mällsten och Järflotta kämpar den lilla ön och fyrplatsen Måsknuv tappert mot vågor och vind. Stormar från syd ger vågstänk över hela ön och för tjänstgörande personal vid den numera nedlagda fyrplatsen var det förenat med livsfara att röra sig utomhus.
Måsknuv omnämns i skrift för första gången år 1748 i farledsbeskrivningen ”Johan Månssons uplifwade aska” av Jonas Hahn. Önskemål om ett vägledande ljus på ön fanns redan på 1600-talet, men först år 1868 inrättades en fyr på det fyrvaktarhus som uppfördes på ön. Huset var kraftigt byggt med hög stengrund och själva fyren med lampa och lins anlades mot farleden på husets sydvästra gavel. Fyrbyggnaden, som brändes ner av Försvarsmakten på 1960-talet, låg endast två-tre meter över havet och när det blåste upp till sydlig storm kunde tjänstgörande personal se fram emot en blöt tillställning. Ön är bara cirka 120 x 150 meter stor och som högst 8 meter.
– Byggnaden hade ett visst skydd för nordlig vind av skärets högsta del, men det räckte inte när vågorna slog över ön vid sydlig storm. Stålluckor för fönstren och täckta skorstenar förhindrade rykvatten från att rinna ner i spisarna och ut på golvet, berättar Bo Stjernström, Haninge hembygdsgille.
Måsknuvs fyrdagbok från år 1868 berättar om bostadens utsatta position: ”22 november: Sydlig storm. Vatten ingick genom skorstenen. 11 december: Storm från sydväst. Vatten ingick. Fyrlampan släcktes. Svår sydlig storm. Vattnet spolades över hela skäret. Byggningarna med allt som fanns blevo överdragna med ett tjock islager.”
– Fyren byggdes för att leda fartygen in i Mysingen och skydda mot grunden längs Mällstens västra strand. Byggnaden rymde från början en bostad, men byggdes om till två; en för fyrmästaren och en för fyrbiträdet med familjer.
Måsknuvs fyrpersonal hade fiske i området och bete för eventuella djur på närbelägna Mällsten där också färskvatten hämtades. Säl och sjöfågeljakt drygade ut dieten, men att odla på ön var omöjligt.
– Uthus och hönsgård stod i skydd i bergsbranten intill ”knuven”. Ibland hade man också en gris. Små båtar drogs upp på land. Mot slutet hade man en slipräls och en hamnkran.
År 1900 förärades ön av ytterligare en byggnation när ett 10 meter högt klocktorn byggdes för mistsignalering uppe på öns högsta punkt. Klockan hade klingat på Pater Noster på Västkusten, men bytts ut mot en kanon. Den väger 621 kilo, är en meter i diameter och bär en inskription skriven av fyrens arkitekt Albert Theodor Gellerstedt: ”Icke, som bygdens vänliga klocka, bjuder jag mödornas söner till andrum och ro. Icke som templets, till frid. Seglare, hör Du, i dimmorna villad mot farliga blindskär, ljud av min varning, vänd om, kämpa, vaka och bed!” Klockan drevs av ett lod som drogs upp var 45:e minut och hade en funktion som automatiskt kände av förändrad luftfuktighet med hjälp av importerat, österländskt, kvinnohår. Klockan var i drift ända in på 1970-talet och är idag den enda mistklockan i Sverige bevarad i originalskick. Klocktornet utnämndes år 2004 till statligt byggnadsminne.
År 1937 automatiserades Måsknuvs fyrplats när en så kallad AGA-fyr uppfördes på öns nordvästra udde. Mistklockan ersattes av en kolsyredriven slagmekanism och fyrpersonalen fick lämna ön.
– Bostadshuset stod tomt och förföll och brändes ner på 1960-talet. I andra världskrigets och kalla krigets spår hade öns förvaltning tagits över av Fortifikationsverket och blivit en del av Mällstens försvarsanläggningar, säger Bo Stjernström.
Måsknuvsfyren blinkar fortfarande (med två lampor som byttes sommaren 2013), men dess betydelse som navigationshjälpmedel har minskat radikalt de senaste 30-40 åren menar Sjöfartsverket:
– All yrkessjöfart är numera utrustad med elektroniska hjälpmedel som fastställer inte bara fartygets egen position på någon meter när, utan även omkring varande fartygs positioner, destinationer och kurser. Fyrarnas nautiska betydelse är främst som referenspunkter för att kontrollera att fartygen ligger i rätt position. Alla fyrar prövas med jämna mellanrum ur ett nautiskt behovsperspektiv, säger Daniel Lindblad, pressinformatör vid Sjöfartsverket.
Måsknuv besöktes av Sjöfartsverket för planerat underhåll och tillsyn senast den 11 november år 2013. Klockstapeln ger Måsknuv en speciell siluett. I december år 1900 rapporterar ansvarig fyringenjör Gerhard Högström; ”Får härmed meddela att mistsignaleringsklockan å Måsknuvs fyrplats nu är uppsatt. Kläppen slår 4 slag i minuten på klockan. Urverket, belastat med 350 kg, kan uppdragas på cirka 2 ¼ minut och går, när det blivit fullständigt uppdraget uti cirka 46 minuter innan det stannar.”
Idag ägs och driftas klockstapeln av Fortifikationsverket. Tider som passerat kommer aldrig tillbaks och minnena bleknar. Önskemål har framförts att en lämpligare förvaltare av klockstapeln skulle vara Fastighetsverket. Måsknuv är idag militärt skyddsområde med landstigningsförbud.
Johan Bjurer
Källor: ”Lysande skärgård” av Anders Hedin, ”Vägvisare till Stockholms skärgård” av Ulf Sörensson, Haninge hembygdsgille, Sjöfartsverket, Svenska Fyrsällskapet
