KRÖNIKA. Jag minns en gång i högstadiet då RFSL gjorde besök i min klass. De berättade om sin verksamhet men vad jag minns allra tydligast är en man som sa ”Statistiskt sett kommer ungefär en fjärdedel av er här inne att leva som homo- eller bisexuell under någon period av era liv”. Det gick som ett sus i klassrummet. Alla började skruva på sig och vi såg runt på våra klasskompisar, som för att förvissa oss om vem eller vilka det kunde vara som tillhörde den där udda fjärdedelen av klassen. Men allra viktigast var det förstås att visa för alla andra att en själv inte på något sätt räknades in i den gruppen. Att vara homosexuell var ju något farligt och definitivt inget man ville kopplas ihop med.
Idag, tolv år senare, vet jag att det inte är så farligt att vara annorlunda. Det kan vara rent av härligt att sticka ut ur mängden ibland. Men med ett samhällsklimat som är kantat av främlingsfientlighet och hat mot sådant som är olikt en själv har många idag svårt att just vara det: sig själv! Skärgården är inget undantag. Ska jag vara ärlig är intoleransen för oliktänkande på öarna ofta större än vad den är inne i storstan, även om det förstås finns mycket att jobba på för jämlikhet även där. På öarna, i alla fall den ö jag vuxit upp på, präglas livet mycket av gamla vanor och förändringar eller sådant som sticker ut välkomnas sällan med öppen famn. Därför tror jag att skärgården skulle må bra av ett forum där alla som är annorlunda kan mötas och få vara sig själv en stund.
Om inte annat för att känna att man inte är den enda udda fågeln i skärgården.
Nyligen arrangerades Öckerö Pride i Göteborgs skärgård. Enligt arrangören blev det en succé och en riktig folkfest där kärleken fick segra. Men det var inte helt utan motsättningar då kommunen tidigare vägrat att ens hissa regnbågsflaggan under firandet av West Pride inne i centrala Göteborg. Öckerö Pride är också unikt då det är det första pridefirandet i skärgården.
I Stockholms skärgård har jag inte ens hört ordet pride nämnas. Det är synd. Inte bara för att visa att vi också står upp för allas lika rättigheter och frihet att få vara den man vill vara. Utan också för att skärgården på så sätt fortsätter att vara ett slutet samhälle. Argument som att HBTQ-personer inte bor i skärgården och att det därför inte anses motiverat att arrangera något pridefirande köper jag inte. Det är jag ett levande exempel på. Bögar, flator och transpersoner finns ute på öarna precis lika mycket som någon annanstans, det gäller bara att öppna ögonen.
Jag tänker att en pridefestival i skärgården skulle vara ett utmärkt sätt att locka ut fler turister till öarna. Det borde alltså bli en win-win-situation, kan jag tycka. Både att vi står upp för oliktänkande och att det blir mer klirr i kassan. Så den här krönikan blir därmed också en uppmaning: kom igen ö-bor, kan de i Göteborgs skärgård så kan väl vi?
Andreas Hagelin