I söndags tävlade Resaröbon Lias Hedlund för första gången i para-karate. I höst har han siktet inställt på SM. Skärgården hälsade på efter ett träningspass inför tävlingen.
I gympasalen i Resarö skola har ett träningspass precis avslutats och en efter en försvinner svettiga, trötta och glada vitklädda figurer in i omklädningsrummet.
Men fjortonåriga Lias Hedlund, hans pappa Andreas och klubbens coacher stannar kvar. De ska förbereda inför den tävling i para-karate som Lias ska ställa upp i, som går av stapeln i Halmstad i början av maj.
Lias, som har Downs syndrom, började med karate för två år sedan.
– Tidigare har Lias hållit på med parkour och gympa, men det här var någonting vi kunde göra tillsammans, berättar pappa Andreas Hedlund, som började träna i klubben samtidigt. Sedan dess har även lillasyster, fem år gammal, hakat på i knattegruppen.
Att Lias nu ska börja tävla är nervöst men spännande.
– Vi vet inte så mycket än om hur det funkar, säger Andreas Hedlund.
Para-karate är förhållandevis nytt i Sverige.
– För rullstol har det funnits ett tag, men i fjol var första gången som det anordnades SM i stående para-karate, berättar Anders Trapp, som är distriktsansvarig för para-karate för Stockholm och Mellansverige från Svenska Karateförbundet. Han håller just nu på att dammsuga Sverige efter utövare.
– Vi vet inte riktigt hur många det är ännu. I Sverige ligger vi lite efter på det här området, vilket är tråkigt. De har kommit bra mycket längre i andra länder, till exempel Belgien och Spanien. Vi har ett jobb att göra, säger han.
För att få fart på para-karaten nationellt så har förbundet beslutat om en ny utvecklingsplan för verksamheten med fokus på tillgänglighet och föreningsstöd. Syftet är att få fler personer med funktionsvariationer, inklusive NPF-diagnoser, i rörelse och erbjuda en meningsfull fritid och social gemenskap. Det har även startats ett nätverk för para-karate för att föreningar som redan kommit igång med verksamhet ska kunna utbyta erfarenheter och idéer med var-andra.
Som ett led i det är Anders Trapp på besök på Resarö idag, för att stötta både Lias och klubbens instruktörer i hur man tävlar och tränar i para-karate.
– Jag är jätteglad att det är fler här i Stockholmsområdet som vill börja med para-karate. Alla ska kunna träna karate om man vill, säger Anders, som själv grundade Skogås karateklubb 2010 där han jobbat mycket med barn med NPF-diagnoser som autism.
Frågorna haglar från instruktörerna. Hur funkar det att gå med buddy? Får man coacha muntligt från sidolinjen? Hur fördelas poängen? Vad händer om man gör något fel, får man börja om då?
– Nu ställer ni många frågor! skrattar Anders Trapp och gör sitt bästa för att besvara allihop.
Tävlingarna i karate görs vanligtvis i två grenar – “kata” som är form och “kumite” som är fighting-momentet där man tävlar mot varandra. Men för para-karate finns i Sverige än så länge bara tävlingar i kata. Det innebär att man på egen hand eller tillsammans med en ledsagare, en “buddy”, förevisar rörelser enligt ett förutbestämt mönster som ska utföras med rätt timing, rytm, fokusering, balans, hastighet och andning.
– Kumite är inte aktuellt för para-karate än så länge, men jag jobbar på det, säger Anders Trapp.
Bedömningarna sker på samma grunder i para-karate som i traditionell karate.
– Det är samma sak; styrka och teknik och linjer. Det är verktygen som domarna har. Det är inga konstigheter egentligen, det är mest att man har andra förutsättningar.
För en person med just Downs syndrom kan svårigheterna se olika ut.
– Det är väldigt individuellt. Lias kan ha svårt med höger och vänster, lite motoriska problem och problem med balansen. Det kan ta lite längre tid att lära sig nya saker, men när det väl sitter har han en otrolig förmåga att komma ihåg, säger Andreas Hedlund.
Det som passar Lias väldigt bra med träningsformen är att den är uppstyrd och fokuserad.
– Just att det är så inrutat är jättebra, det får inte vara för fritt. Även om man vet att träningstimmen kommer vara jobbig, vet man exakt hur den kommer se ut.
Helena Preston, som är coach och grundare till Resarö karateklubb, menar att det inte varit så stor skillnad att träna Lias jämfört med de övriga:
– I början trodde jag att jag behövde vara mer försiktig med Lias. Men det märkte jag snart att jag inte behöver. Det är bara att pusha på honom så vet jag att han lyssnar. Han är som vilken tonåring som helst som kan vara lite lat ibland, säger hon och skrattar. Lias nickar igenkännande och ger en tumme upp.
Att däremot ta steget över till tävling är något nytt.
– Därför kändes det jättebra att få så mycket bra information idag. Vi har ju ingen erfarenhet av att coacha någon som ska tävla i para-karate, säger Helena Preston.
Efter premiärtävlingen i Halmstad väntar sedan SM i Kristianstad i september för Lias.
– Sen hoppas vi att det blir fler tävlingar och att det inte går för lång tid emellan. Det ska ju nötas så ofta det går så att det inte blir så läskigt. Det kommer ju vara rätt nervöst, säger Andreas Hedlund.
Hur gick tävlingen sedan då? Vi ringde upp pappa Andreas på måndagsmorgonen för att få en rapport.
– Det var jättekul! Lias körde sitt bästa och hade en toppenhelg. Det var fullt med folk och en stor hall så allt var ju nytt, men alla domarna var utbildade i para-karate och var jäkligt schyssta mot Lias och guidade honom. Eftersom det bara var två som ställde upp fick han dessutom pokal och medalj för sin andraplats vilket var roligt och viktigt. Nu är siktet inställt på SM och Helena har redan satt upp tre fokusområden han behöver förbättra till nästa tävling.
