Klockan har precis slagit sju när Tina Eriksson svänger in med bilen vid Räfsnäs hamn. Det är måndag morgon och för besättningen på sopbåten Annie är det starten på en ny vecka som innebär att sopsäckar motsvarande fyra 30 kubikmeter stora containrar ska samlas in från kringliggande öar. Snart dyker kollegorna Gabriella Lundqvist och Kenneth Wall upp och börjar lasta på tunnor och säckar. Schemat för dagen säger Svartlöga, men vädret säger något annat och på sjön bestämmer vädret. Tina och hennes arbetskamrater får sätta ihop en ny rutt.
– Man får anpassa sig efter vädret. Blåser det över tio meter per sekund kommer man inte in till alla bryggor. Kring Svartlöga är det grunt och stenigt, man måste köra exakt rätt och försöka hoppa iland, säger Kenneth Wall.
Soptömningen på öarna följer samma regler som på fastlandet, under högsäsong ska tunnorna tömmas en gång per vecka, men förutsättningar är helt olika på vattnet än på land. Att komma vid rätt tid, eller ens på rätt dag, är svårt på sjön. Svartlöga får vänta till en annan dag, istället sätter vi kurs mot Tjockö.
Gabriella Lundqvist pluggar vanligtvis men sommarjobbar på båten. Kanske inte glamoröst, men hon älskar sitt jobb.
– Det här är det bästa sommarjobb jag har haft. Världens bästa jobb! 
På Tjockö kör Kenneth Wall av sexhjulingen. Medan han åker runt och samlar ihop säckar på ön, drar vi vidare mot andra öar och bryggor. Till skillnad mot vad de flesta tror, är sophämtare ett kvinnodominerat yrke, i alla fall kring Norrtälje skärgård.
– Med förra arbetsgivaren var jag enda tjejen, säger Tina Eriksson, som inte kan förklara hur det kommer sig att så många av hennes kollegor nu är tjejer. Fördomarna lever dock fortfarande kvar på sina håll.
– Många tror att det beror på att vi är tjejer som säckarna inte får väga mer än 15 kilo, men det handlar om regler. Vi kan bära 30 pannor utan problem. Däremot kan det bli jobbigt om man bär 150 säckar per dag. Men det finns ett problem med att jobba som tjej. Det är om man blir kissnödig, säger hon och skrattar.
Sopbåten har ingen toalett och under högsommaren är det folk överallt på öarna. Man får alltså inte vara för bekväm om man ska jobba på en sopbåt. Dagarna är långa, upp mot 14 timmar, och man får jobba i alla väder. Inträffar incidenter, vilket det gör, så kan man tvingas lösa situationen själv.
– Ute på Fredlarna finns enbuskar som går över stigen. Man ser inte var man kliver, jag snubblade en gång och rev upp ett sår på smalbenet. Det var inte aktuellt att bryta rutten, klockan var 11-12 på kvällen, jag fick tejpa ihop såret, säger Tina Eriksson.
Även själva säckarna kan orsaka skador.
– Det finns glas i varje säck. Det är många gånger som man skurit sig. Även grillpinnar kan göra ont, vissa säckar ser ut som igelkottar.
Ibland stöter besättningen på mer oväntade risker.
– På en brygga stod en stor hund och morrade och ingen ägare syntes till i närheten. Då var det bara att vända, säger Gabriella Lundqvist.
– Jag har fått fly fältet från en stor Rottweiler, fyller Tina Eriksson i. Det är kanske inte så konstigt att hunden reagerar när man oväntat hoppar iland och springer upp mot huset.
Besättningen stöter ofta på brister i sophanteringen hos många husägare, det är långt ifrån enbart hushållssopor som slängs.
– Folk kastar det mesta i sopsäckarna. Jag har stött på allt, från stekpannor till döda fiskmåsar. Vissa säger att de inte vet hur de ska bli av med sina tomflaskor. Men hur har de fått ut dem till ön då? frågar Tina Eriksson.
Någon källsortering finns inte på öarna. Det är också många husägare som inte komposterar.
– Det skulle vara krav på källsortering på öarna. Det skulle få ner vikten på soporna, säger Tina Eriksson.
– Kommunen vill att kunderna ska sortera, men vi kan inte kontrollera det. Vi får inte rota i säckarna, säger Gabriella Lundqvist.
På en brygga står ett sopkärl som ser ut att kunna rasa ihop när som helst. Gabriella Lundqvist får nästan montera isär det för att få ut påsen.
– Man har råd med dyra hus, men inte en ordentlig soptunna, suckar hon.
Om sopor eller kärl inte uppfyller kraven så kan besättningen strunta i att ta med säcken. De rapporterar då via datorn direkt till kommunen vad som hänt. Kommunen kontaktar då kunden och förklarar varför tunnan inte blivit tömd.
Färden går förbi Enskär och Lönnskär mot Gisslingö. Vid en brygga kommer Bo Liljedahl ner och möter upp båten. Han har lite tjärpapp som han vill bli av med.
– Grovsopbåten ligger på andra sidan ön, men de tar inte byggmaterial.
– Vi tar bara hushållssopor. Vill du skicka det med oss får du buda materialet, säger Gabriella.
Bo Liljedahl är nöjd med sophanteringen, men hade gärna sett fler tömningar under högsäsong.
– Det här är jättebra. Det är bara synd att man inte kan tömma mer på sommaren. Man borde korta ner perioden. På vintern kan man ta med sig soporna själv.
Som det fungerar idag hämtas soporna en till två gånger i veckan året om, förutsatt att det är isfritt.
Det börjar närma sig lunchtid och vi är tillbaka på Tjockö. Kenneth har kört sin runda och ska skjutsas vidare till Gräskö. Dagen har bara börjat.
Även om Tina Eriksson är uppvuxen i skärgården var det en slump att hon började jobba på sjön.
– Jag tycker egentligen om att sköta trädgården och hålla mig på land, plus att jag är sjörädd. Men det här passar mig väldigt bra.
