Två tavlor där ingenting händer. Så beskriver konstnären och den tidigare Möjabon Katarina Axelsson sina tavlor som avtäcktes på Rådmansö kyrka i lördags.
– Jag vill att min konst ska vara så fri för tolkning som möjligt. Kyrkan ska vara till för alla, säger hon.
Ljudet från en radio ekar dovt i kyrksalen och det doftar svagt av målarfärg. Utanför skiner solen som letar sig in genom de stora kyrkfönstren och fyller upp hela kyrkan med ljus.
– Jag kände att jag ville slutföra mitt arbete med tavlorna på plats i kyrkan. Det är så fantastiskt vackert här, säger Katarina Axelsson när hon tar emot.
Precis intill Infjärden tornar den vita kyrkan ståtligt upp sig i den lantliga miljön.
– Egentligen har jag inte någon koppling hit, säger Katarina.
Hon är uppvuxen på bland annat Möja och Vaxholm men bor numera i Frankrike där hon är verksam som konstnär. Förfrågan om att måla en alternativ altartavla fick hon av en slump.
– Jag hade en utställning inne i Stockholm i höstas. Av en händelse kom kyrkans arkitekt Lotta Gustafsson förbi och på den vägen är det.
Att få möjlighet och måla kyrkkonst idag är ovanligt, säger Katarina.
– Därför var det här ett uppdrag som jag inte kunde säga nej till. Mina konstnärskollegor blev gröna av avund, säger hon.
”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”
Så börjar skapelseberättelsen i det gamla testamentet. Och det är med de orden som Katarina har haft sin utgångspunkt när hon har skapat den alternativa altartavlan.
Men slutresultatet blev inte bara en altartavla. Det blev även en större triptyk som målats med samma tema. En triptyk är en större, tredelad, kyrkomålning, som förr ofta använts som altartavla. Denna ska dock endast vara ett komplement till den alternativa altartavlan.
– Jag ser det som att berättelsen inte har börjat än. Allt är ännu lugnt och stilla. Det händer ingenting, säger Katarina Axelsson.
Tanken är att den alternativa altartavlan ska ställas framför den ursprungliga under vissa tider på året.
– Vi ansåg att det ibland kan behövas lite variation. Kyrkoåret är föränderligt och då passar inte alltid en och samma tavla in, säger kyrkoherde Anders Skagerström.
Varken triptyken eller altartavlan föreställer någon uppenbar närvaro av Gud, Jesus eller annan biblisk person. Det är meningen, förklarar Katarina.
– Målningarna är fria för tolkning. Inget är fastslaget och allt är möjligt. Jag anser att kyrkorna är till för alla och den linjen går man på även inom församlingen. Därför vill jag inte att någon ska känna sig exkluderad av min konst.
Anders Skagerström säger att liksom all konst ligger även altartavlan i betraktarens öga.
– Det jag ser i tavlan kanske inte någon annan kan se. Det beror lite på vilket stadie man är i livet, säger han.
Det finns ett nytänk som präglar hela församlingen. Nyligen avgjordes SM i bugg i kyrksalen och i juni kommer Sveriges första match i fotbolls-EM att visas på storbildsskärm i kyrkan. Men att kyrkan skulle frångå sitt syfte tycker inte Anders Skagerström.
– Centrumet i kyrkorummet är altaret och så kommer det alltid att vara. Men livet består ju av så mycket mer. Och då tycker jag inte att kyrkan ska vara isolerad från det. På det sättet vill vi försöka att slipa ned trösklarna för de som känner ett motstånd till att komma hit.
Katarina Axelsson säger att hon själv inte är troende i den bibliska meningen. Trots det har det inte varit ett problem för henne att skapa målningarna.
– Nej. Jag har valt att betrakta bibeln mer som ett stycke poesi än som en trosskrift.
Motivet av ett träd på altartavlan är bekant för Katarina, som beskriver sig som en skogsmålare.
– Träd har jag alltid målat så länge jag har hållit på med målning. Jag befinner mig mycket i skog och mark. Det är där jag vill befinna mig.
Även om det inte var meningen från början kan man se vissa likheter med trädet på tavlan med ett träd som står ute på kyrkogården.
– Det ser faktiskt ut som att tavlan fortsätter ut ur kyrkan på något vis. Träd är träd oavsett var på jorden de står. Vissa landskap liknar varandra väldigt mycket, säger Katarina Axelsson.
Att hänga din tavla över en annan, hur känns det?
– Det är en revolutionär tanke. Men jag ersätter ju faktiskt inte den befintliga konsten. Min målning är mer att betrakta som ett komplement. Jag är hemskt glad att jag inte ersätter någon konst, säger
Katarina Axelsson.
