Den som vill tuffa runt i en klassisk skärgårdssnipa måste väl också stå ut med dieseldoft och buller? Och inte kan väl den som vill ha en modern, miljövänlig båt också få estetiken och känslan hos en allmogebåt?
Jovisst går det. Industridesignern Janne Lundberg och hans söner såg en lucka på elbåtsmarknaden och byggde sin egen båt.
Det är en grå novemberdag nere på båtklubben vid Mälarhöjden. Där står stora motorbåtar uppradade, i vinterdvala under sina prassliga täcken. Janne Lundberg suckar när vi går längs raden.
– Om man tittar på båtarna här, så är det avgasrör som går ner i vattnet på i stort sett allihop. Och inga katalysatorer, så det som inte förbränns går rakt igenom.
Längst bort under en vit presenning ligger hans egen båt, designad och byggd av honom själv och tvillingsönerna Rasmus och Kaspar. Vid första anblick ser det ut som en klassisk tjärad allmogebåt, lik den som skärgårdsbor i århundraden använt för att vittja nät, sumpa fisk och ta sig mellan öarna. Men skrovet är i plast och tekniken är modern. En elmotor, fyra 12-voltsackumulatorer och några solcellspaneler gör att denna båt kan drivas fram helt miljövänligt, och faktiskt helt gratis.
Efter att länge ha spanat på historiska skärgårdsbåtar gjorde Janne Lundberg för sju år sedan slag i saken och byggde sin egen, men i nutida tappning. Resultatet blev båten El-in, mallad efter ritningar från Sjöhistoriska museet för en typbåt som användes i början av 1900-talet för att serva fyrar med fotogen.
– Redan då ville man ha ett lättdrivet skrov, eftersom man skulle segla eller ro ut. Det passar bra också när man ska köra på så lite batterier som möjligt. Den typen av klassiskt skrov är egentligen optimalt, säger han och lägger till:
– Sedan är det också lite skärgårdsidentitet, att få glida omkring och känna sig som en skärgårdsbo! Jag kanske är nostalgisk, men jag tycker det är en fantastisk båttyp.
Liksom kärleken till båtar, har även miljömedvetenheten hängt med länge hos Janne Lundberg.
– När jag gick på gymnasiet var det ju oljekris och man trodde inte att det skulle finnas någon bensin kvar i framtiden, berättar han. Redan då experimenterade han med att till exempel bygga en ångmaskin som han satte som utombordare på en träsnipa och sedan som utombordare på en katamaran.
Under åren har han sett hur motorbåtarna i skärgården blir allt fler och större. När han gjorde en överslagsräkning baserat på hur trafiken nu ser ut i Lindalssundet, kom han fram till att cirka 22 000 liter bränsle hamnar i vattnet utanför sommarstället på Vårholma varje säsong.
– Nu är det ju utspritt över tid, men skulle det vara vid ett och samma tillfälle vore det en oljekatastrof, säger han.
Hittills har det blivit tre El-inbåtar. Två färdiga; en här i Mälarhöjden på båtklubben och en på Vårholma. Ytterligare en är råplastad och redo att färdigställas för en hugad spekulant. Själva gjutningen sker i en 800 kvadratmeter stor lada i Estland, dit Janne Lundberg också flyttat ett snickeri för att kunna anpassa båten efter kundernas önskemål. Till exempel kan man välja att få träinredning, eller lägga på en extra sargkant med vindruta.
– Då har vi de vanligaste arbetsbåtarna från förr, en öppen snipa och en med vindruta.
Båten har kommit till mycket utifrån Janne Lundbergs egna behov.
– Jag åker till Vårholma från bryggan på Resarö, där jag har ström. Åker jag in och handlar i Vaxholm är det ström i gästhamnen, och på en timme hinner den ladda på ganska bra. Det är skönt att slippa släpa på bensindunkar, skvalpa och drälla, och hålla koll på när man tankade sist. Har den solcellsladdat vet man att man kommer ut till en tankad båt.
Båten hissas enkelt upp och ner ur vattnet och används året runt – ännu en finess med el-driften, menar Janne Lundberg.
– Det finns inget i motorn som kan frysa sönder eftersom inget är vattenkylt. Vi har roat oss med att köra på nyår och när det är riktigt kallt.
En förhoppning är att kunna producera båtar för försäljning. Men trots att han fått positiv respons på diverse mässor har ännu ingen lagt en beställning, något som förvånar Janne Lundberg.
– Jag trodde nog att någon skulle nappa så att vi kunde bygga klart en båt till nästa sommar.
Men det har kanske att göra med identitet. Många tror nog att man måste ha en häftig båt med två stora utombordare, om man ska vara modern.
El-in går som mest i fem knop, och på en laddning kan man köra i runda slängar två-tre timmar.
Vem borde köpa den, tycker du?
– Den som bor på en ö och har ett måttligt pendelavstånd, och använder båten till att hämta folk, åka och handla, fiska eller så. Jag ser den som en bruksbåt. Pendlar man ända ut till Möja är det kanske fel båt, men för till exempel Tranholmsbor vore den perfekt.
Fakta/elbåten El-in
Mått: Löa 5,8m – Lvl 4,4m – Bredd 1,9m
Vikt: ca 250kg
Pris grundutförande: ca 100 tkr + moms
Levereras med en 48-volts motor som med fyra 12-volts ackumulatorer gör att båten kan köras i 4-5 knop under drygt två timmar.
Total drifttid på en laddning är cirka 3,5 timmar.
Driftkostnad: cirka 40 öre per distans med nätladdning. Vid solcellsladdning är energin gratis.
