Pandemin bröt traditionen. Gålö Gärsars kolmila som sedvanligt rests vartannat år sedan 2006 fick stryka på foten i fjol, men i förra veckan var det äntligen dags igen. Den åttonde milan fick namnet Åse och ska pyra i dagarna nio.
Det råder feststämning i den lilla gläntan i skogen. Solsken, doften av nygräddad kolbulle och jazziga toner sipprar fram mellan träden. Samma dag som pandemirestriktionerna lyfts har flera hundra besökare strömmat till Noors täppa för att namnge och tända kolmilan, något som traditionsenligt gjorts vartannat år sedan 2006.
– Det här är Gålös julafton, säger Bertil Gutö, som med ett förflutet i flottan inte kallar sig milageneral – utan milamiral.
Under drygt en månads tid har ett tjugotal medlemmar ur hembygdsföreningen jobbat hårt med att färdigställa milan och alla kringevenemang. Men förberedelserna började redan för två år sedan, då björkveden höggs och klövs ute på Ornö för att sedan läggas på tork. Det går åt en hel del ved för att göra kol, och en hel del kol för att göra järn:
– Milan har varit navet i Sveriges industrialisering. För att tillverka ett ton järn gick det åt sex ton kol. 1720 tillverkades drygt 32 000 ton järn i Sverige – då kördes tusentals milor runt om i landet, berättar Bo Tyrefors, Gålö Gärsars ordförande.
Milorna drevs ofta av folk som inte själva ägde skog utan köpte på krita, och sedan skulle betala tillbaka när kolet väl var klart. Men i de fall milan “slog”, det vill säga smällde på grund av den knallgas som bildas innan milan blivit tillräckligt varm, blev det fattighuset.
Kolartraditionen är omgärdad av skrock och mytologi. Troll, vättar, älvor och allsköns oknytt ansågs i högsta grad vara reella faror för kolarna som bodde ensamma i kolarkojor ute i skogen under den tid milorna gick.
Av gammal tradition är milan alltid en kvinna och har därför ett kvinnonamn. I år är hon döpt till Åse efter Åse Borg, en av föreningens engagerade och uppskattade medlemmar. Men vidskepelse förbjuder kvinnor att själva vistas på milan. Därför behöver vissa säkerhetsåtgärder vidtas innan milans gudmor, Margareta Stenbock von Rosen, kan få lov att klättra upp för den ceremoniella tändningen.
– Vi har pratat med skogsrået och kommit fram till en lösning, säger Bo Tyrefors. Margareta får ledsagas baklänges av Åse Borg ett varv runt milan, som sedan anses avhäxad.
Det tar snabbt fyr och börjar ryka ur toppen. Nu börjar ett ihärdigt arbete för kolarna att sköta milan omsorgsfullt under de nio dagar som den ska pyra.
– Veden där inne får inte brinna och inte slockna – den ska glöda. Då försvinner allt vatten och kvar blir kol med högt energivärde, berättar Sylvia Andersson.
Processen kallas pyrolys och innebär att veden torrdestilleras med begränsad syretillgång vid cirka 600 grader. I en resmila av denna typ travas ved stående kring en mittstock, kallad Kungen. Där tänds milan och tändtrumman fylls sedan med offerved i omgångar tills den är full. Efter några dagar när veden torkat går processen över i torrdestillation. En glödzon bildas som sprider sig uppåt och utåt kanterna varefter kolet blir klart. Ovanpå ligger ett tätt lager granris och kolstybb – en blandning av kolpartiklar och sandjord – som hålls på plats av stora träblock så att inte syre ska komma in. Men helt lufttätt får det inte bli. Genom ett antal hål i basen på stybben kontrolleras lufttillförseln.
– Så kommer starka armar banka ihop milan så att den hela tiden ligger tät och känna så det inte uppstår brännhål, då får man vara snabb med att laga, säger Sylvia Andersson.
Hon har varit aktiv medlem i föreningen sedan 2018, efter att ha kommit som besökare till milan i några år. När Gärsarna ordnade kolningskurs i fjol gick hon den, tog examen och fick diplom. Nu bär hon den klassiska bredbrättade, svarta kolarhatten med stolhet.
– Jag tycker det är så spännande med det kulturhistoriska, säger hon.
Och intresset verkar öka. Gålö Gärsar har under det senaste året tagit emot en hel del nya medlemmar som är nyfikna på kolartraditionen. Det är viktigt att föra traditionen och hantverket vidare, anser Bo Tyrefors.
– Vi vill bibehålla den kunskap som finns. Dessutom är det så förbaskat kul!
