Hur har våra föreställningar om skärgården förändrats? Det frågar sig konsthallen Artipelag i sommarens utställning Ingen människa är en ö.
I sommarens stora utställning på Artipelag visas en lång rad kända konstverk, från 1800-talet fram till i dag. Tanken är att de tillsammans ska visa på hur föreställningen om skärgården har förändrats genom åren.
– I dag har dagsturismen ökat påtagligt och permanentbebyggelsen är större, vilket har ändrat skärgårdens identitet. Tidigare var man tvungen att ta sig ut i skärgården med ångbåt, medan man kan ta bilen i dag. Det har fört med sig att folk många gånger inte ens vet att de är i skärgården, säger curatorn och konsthallschefen Bo Nilsson.
Konstnärsgiganter som Prins Eugen, Anders Zorn, August Strindberg, Axel Sjöberg och J A G Acke representerar den första generationens skärgårdsmålare, som gestaltade ö-världen från slutet av 1800-talet. Enligt curatorerna har konstnärerna kommit att företräda den konstnärliga mångfald som vår föreställning om skärgården i dag bygger på.
Framför allt, menar de, förknippas skärgårdslivet under den tiden ofta med överklassens sommarbesök i skärgården och kulturkrocken det förde med sig. Under trettiotalet fick skärgården nya besökare, medelklassen som började söka sig ut i skärgården som sommargäster. Sekelskiftesvillorna fick konkurrens av medelklassens mindre och modestare hus. Men även om tiden har gått är skillnaden i föreställningen om skärgården inte olik mot förr:
– På sätt och vis har föreställningen om skärgården alltid varit en konstruktion. Zorn hyrde in flickor att stå modell i vattenbrynet vid Dalarö, men förmedlade bilden av att han stod bakom en buske och betraktade dem. Den typen av voyeurism finns även på internet i dag. 1800-talet var början på den moderna tiden, samma tid som vi lever i idag. Så likheterna är större än skillnaderna, därav titeln på utställningen, säger Bo Nilsson.
Något som inte fick genomslag i skärgårdsmiljön var modernismen, som annars hade stor framgång kulturpolitiskt och satte prägel på det moderna Stockholm. Men försök fanns, bland annat från Saltsjö-Duvnäsgruppen och keramikern Anders B Liljefors på Gustavsbergs porslinsfabrik.
60-talsgenerationen representeras bland annat av skärgårdskonstnären LG Lundberg, med länkar till Strindbergs målningar från Dalarö udd.
I utställningen syns även en yngre generation konstnärer, med verk som anknyter till skärgården. Bland annat Marcus Eeks målningar av havet och båttrafiken, Madeleine Jonsson Gilles ljudverk Sjökort: Fem öar, liksom en installation av ett skärgårdskafé av Anna Lidbjörk.
Att skärgården har en laddad betydelse för storstadsmänniskan förklarar Bo Nilsson med industrialismen som drog människorna från landet till stan. Naturen ansågs plötsligt hotad när den naturliga kopplingen till den försvann. Naturen blev nostalgi och skärgården fick rollen som ställföreträdande natur.
– Den romantiken levde kvar i skärgården. Samtidigt uppstod en konflikt, mellan konstnärer som Strindberg och Engström som befann sig i ett ambivalent läge. De beundrade skärkarlar och skärgummor, samtidigt som de ansåg dem inte tillräckligt sofistikerade, säger Bo Nilsson och fortsätter:
– Skärgården blev ett konglomerat av samhället i staden, men ändå upplöst. Olika grupper möttes i skärgården, på ett sätt som man inte gjorde i staden. Och likadant är det till stor del även i dag.
