Första gången han såg ön krävdes hydrokopter för att hitta ut, tillstånd för att komma i land och snöplog för att ta sig fram. Men det hindrade inte den då tyska medborgaren, konstnären Ole Drebold, från att sätta ner sina bopålar på Öja.
Det är en bitande kall dag i byn Landsort på Öja. Sjöröken tumlar in från havet och lägger ett dis runt fyren, rimfrosten har klätt in klippor, karga buskar och fyrtornet i vit drapering. Trappor och hällar har försetts med ispansar och öns kvarvarande fågelliv slåss om de sista nyponen.
Konstnären Ole Drebold drar ner mössan över öronen, knäpper rocken, fyller en tom konservburk med fågelfrön och häller näringen i fågelmataren utanför vardagsrumsfönstret.
– Fåglarna måste ha sitt, säger han och startar därefter dagens promenad, runt fyren med öppna havet utanför.
Promenaden är viktig för Ole, oavsett väder beger han sig ut, följer årstids- och väderväxlingar och njuten av stillheten. Längs promenaden passerar vi flera skulpturer som de många årens skulpturutställningar på Landsort har lämnat efter sig. Flera av dem från Ole Drebolds händer.
Han föddes för snart 65 år sedan i den lilla byn Lüneberg, sex mil söder om Hamburg. I byn fanns i princip bara bönder och lantbruk, och Ole letade sig snart till konsthögskolan i Hamburg. Inriktningen var allmän mot måleri. Som 27-åring, år 1979, kom han till Sverige och bosatte sig vid Stora Vika, Fituna. Det var när en relation tog slut och Ole behövde hitta en ny bostad som han fick höra talas om att en skolbyggnad på Landsort stod tom. Ole nappade. Eftersom han ännu var tysk medborgare tvingades han söka tillstånd för att gå i land på ön där den militära närvaron ännu var stark. Men det hindrade inte. Det gjorde heller inte det faktum att han fick åka hydrokopter från Ankarudden, och vidare med lotskuttern till Österhamn på ön. Snömängderna på ön var enorma när han kom ut, och gångar hade grävts i snön för att någon över huvud taget skulle kunna ta sig fram. Det avskräckte inte heller:
– Ön var så vacker, med isformationer överallt och underbar grönblå is. Det var perfekt, långt från allting men samtidigt en by. Jag vill ha lugn och ro men inte vara helt borta från samhället, säger han medan vi promenerar runt i den, tysta, vita, iskalla Landsortsvärlden.
Men att flytta till ön visade sig vara betydligt svårare än att flytta till Sverige. Skolan hade lagts ner bara några år tidigare och att Ole Drebold och hans familj flyttade in i en sådan symbolladdad byggnad var inte okontroversiellt.
– I princip ingen ville ha mig här. Det var knepigt, även om det inte fanns några elever kvar på ön innebar uthyrningen av huset ett symboliskt slut på en era, förklarar han.
Skolan var även mötesplats för öns föreningsliv, och kompromissen blev att Ole tog halva huset till bostad, en fjärdedel till ateljé och den sista fjärdedelen uppläts till att fortsätta vara samlingslokal.
Snart upptäckte byalaget att behovet av lokal inte var särskilt stort och så småningom fick Ole ta över hela den lilla skolbyggnaden själv. Och inte minst:
– Till slut förstod folk att jag inte var farlig som person. I dag känner jag mig som en del av bysamhället, är aktiv i föreningarna och trivs fantastiskt, säger Ole och ler.
Han bjuder in i den gamla skolsalen som i dag är ateljé. Ljuset från de stora sydvända fönstren flödar in över konst i alla dess former, främst grafik, men även måleri och både skisser och embryon till skulpturer. Ole Drebold har en diger konst-CV, och finns representerad vid en lång rad landsting i hela landet. Han har även gjort stora offentliga utsmyckningar som den intagande skulpturen Trio i Vaggeryd, med en häst och två personer i plåt, Vakaren på Heimdalsplan i Nynäshamn och den mäktiga skulpturen av mästerlotsen Albert Holm som blickande över havet står mitt på Öja. Han är även medlem i Grafikens hus, Grafiska sällskapet, Skulptörförbundet och har mängder av separat- och samlingsutställningar i bagaget.
– Under många år klarade jag mig enbart som konstnär, men de senaste 15 åren har jag jobbat tre dagar per vecka inom kulturskolan i Södertälje, med konstkurser för barn, ungdomar och vuxna, berättar Ole.
Men detta är sista terminen, sedan går han i pension och kommer då åter att helhjärtat kunna ägna sig åt konsten.
I dag står grafik på programmet. Hjärtat i ateljén är nämligen en högtrycksprss som under morgonen födde vackra så kallade högtryck.
– Det jag jobbar mest med nu, skulptur i sten, stål och trä, samt träsnitt och högtryck, har jag aldrig riktigt lärt mig. Men det är mest intressant, och innebär en större utmaning, säger Ole.
I den lilla skulpturverkstan trängs verk skapade i porfyr och diabas från Landsort med vit, marmor från stora Vika, jämte ask från hemön och så förstås hans just nu största fascination, stålstänger som med en stor portion styrka och inte minst konstnärlighet bildar tredimensionella skulpturer. Med detta material har han bland annat skapat en flera meter lång häst till en skolgård i Södertälje, som klarar barns klättrande – från svans- till öronspetsar.
– Den var lite svår att få ut från ateljén, men det gick till slut, säger Ole och skrattar.
Några förebilder har han inte längre:
– Nej, jag försöker göra mitt bästa hela tiden. Det gäller att utmana sig själv, inte bara göra det man är duktig på, då blir det inte bra. Jag måste ha en anledning till varför jag gör det, som till exempel att undersöka ett material. Det är mer formalistiskt än vad man tror, förklarar han den konstnärliga processen.
Hans motivvärld rör sig främst bland fåglar, människor, hästar och abstrakt natur. På frågan om han påverkats av att bo på en ö svarar han:
– Jag vet faktiskt inte, jag har jobbat så här tidigare också, det är en motivvärld jag trivs med och som jag har använt mig av för att säga någonting.
På frågan varför konst behövs svarar han att det mänskliga ögat vill fästa sig vid något, det är på samma sätt som reklam fungerar.
– Har du en bra bild så leds du in i den, blicken vandrar runt och upptäcker saker, går några varv. Vad ser jag, vad känner jag? Det är viktigt att få tankar. Allt berör inte, men får man tankar är det bra, säger han.
Konst behöver däremot inte vara politisk:
– Men vad man än gör, om man är seriös, så har man något att säga. För mig handlar det om mänskliga saker som relationer, tankar och känslor. Jag vill att konst ska vara en upptäcktsfärd där man får igång sin känslovärld, ett tillskott till sin tankeverksamhet.
Ole Drebold låter sig inte skrämmas av vare sig överetableringen av konstnärer eller att så mycket konst redan är skapad:
– När så mycket redan är gjort kan man fråga sig varför man ska fortsätta. Men alla tolkar verkligheten på sitt eget sätt. Det handlar om dig själv, hur du tolkar något, annat kan du inte göra. Att jag även jobbar som lärare gör mig fri från tvånget att sälja grejer. Jag kan göra vad jag vill och låter mig inte ledas. Gillar folk det jag gör är det bra, men jag gör det jag har lust med oavsett. Man ska gå sin egen väg.
Att välja väg i konsten är även något han hoppas att Nynäshamns kommun ska göra. I skrivande stund är framtiden för öns skulpturutställningar, som har pågått i mer än 20 år, högst oviss. Ole har deltagit i nästan samtliga utställningar och tycker att kommunen riskerar att kasta ut ungen med badvattnet om de inte fångar upp den lyra som öns kulturlots, utställningens skapare, Arthur Hultling kastat när han nu drar sig tillbaka.
– Jag undrar om kommunen uppskattar det unika med utställningen, hur det sätter kommunen på kartan. Det är besynnerligt att de inte ens har hört av sig och försökt hitta en lösning.
