Den starka konstnärliga närvaron som präglat Gustavsbergs identitet, kopplat till porslinstillverkningen som skett här i nära 200 år, har haft en osäker tillvaro på sistone. Men ännu är den i högsta grad levande. I helgen slog konstnärerna i G-studion upp portarna till sina ateljéverkstäder för allmänheten.
Det är första advent och ett tunt snötäcke gnistrar i en blek sol. Luften är krispig och det biter i kinderna på väg genom de nybyggda Porslinskvarteren, med gatunamn som Wilhelm Kåges gata och Chamottevägen. Nere i hamnen vid det bevarade karaktäristiska kvarnhjulet, i en stor fabriksbyggnad i brunrött tegel av äldre snitt står en dörr på glänt och välkomnar in.
Under porslinstillverkningens glansdagar verkade renommerade konstnärer som Wilhelm Kåge, Stig Lindberg, Karin Björquist och Lisa Larson här. Studion fungerade även som estetiskt ”laboratorium” och idégivare till fabrikens övriga tillverkning av hushållsporslin.
Det är fortfarande konstnärlig verksamhet som präglar huset, men nu i en lite annorlunda tappning. Högst upp i Chamottehuset har fotografen och gustavsbergsbon Elisabeth Ubbe sin studio. Här ställer hon idag ut fotoutställningen Still Dick – Motstånd. Väggarna pryds av fotografier av snoppar – placerade mitt bland spaghetti, solrosor och smyckesskrin. Bilderna väcker reaktioner bland besökarna, allt ifrån gapskratt till ifrågasättande.
– Det är min tolkning av fenomenet ”dick pics”, alltså att män skickar bilder på sina ståkukar till flickor, kvinnor och homosexuella män utan att ha fått en inbjudan. Det är ett brott, men så vanligt idag att de flesta som får en sådan knappt reagerar. Men det kan vara väldigt skambelagt särskilt för små flickor, och i värsta fall leda till grooming (en vuxen som tar sexuell kontakt med ett barn, red.anm). Därför har jag i mina bilder placerat snoppar där de uppenbarligen inte ska vara, för att väcka samtal om det här, berättar Elisabeth Ubbe.
Hon gillar den råa och ruffiga känslan i byggnaden, och att kunna samverka med andra kreatörer. Att ha en levande ateljeförening med många internationellt framstående konstnärer är jättestort för en kommun, menar hon.
– Jag tycker att Gustavsberg och Värmdö borde utnyttja det och jobba mer utåtriktat med de lokala konstnärerna. Om man inte bevarar det här så gör man ett stort misstag. Dyra bostadsrätter kan man bygga någon annanstans. Det här har ju liksom en själ, säger hon och fortsätter:
– Sedan är det ett samhällsarv som glömts bort. När min man gick i skolan fick alla göra prao på porslinsfabriken, men de unga i Gustavsberg idag vet knappt vad det är. Jag tror den historien är rätt viktig för att förstå varför Gustavsberg och Värmdö ser ut som det gör idag, till exempel varför det finns många med finsk och italiensk härkomst här.
En våning ner har Petra Skogh sin keramikverkstad sedan cirka femton år tillbaka. Hon instämmer i att konstnärskollektivet här är en viktig del av ortens identitet.
– Porslinsfabriken känns som en grund i det här samhället och konstnärsstudion är en så stor del av den verksamheten, säger hon.
Hon uppskattar också samvaron med de andra konstnärerna i kollektivet.
– Att vara keramiker är ett ensamt yrke, så det är fantastiskt att sitta på ett ställe där man träffar folk, och kan utbyta erfarenheter kring leverantörer, material och tekniker. Och sedan är det ju utmärkt för oss här i och med att det finns ugnar som man kan dela på. Det skulle bli dyrt för mig med en egen ugn.
Framförallt är det just keramiker som håller till i de fyra husen som utgör G-studions ateljeförening: Chamottehuset, Dekorhuset, Konstnärshuset och Hänkelhuset. Men även glaskonst, textilier, måleri, skulptur och smycken ställs ut i rummen. Totalt har föreningen i dagsläget 105 medlemmar, och det krävs att man är yrkesverksam konstnär med högskoleutbildning för att få en plats i huset. Det är mycket nyfiket folk på plats idag för att beskåda tillverkningen, samtala med konstnärerna och passa på att köpa små konstverk med sig hem.
Men konstnärerna har på senare tid haft en hotad tillvaro. I våras sålde Värmdö kommun Konstnärshuset och Dekorhuset, med totalt runt 50 ateljéer, till företaget Landia AB. Försäljningen kantades av högljudda protester. Demonstrationer anordnades och protestlistor skrevs under av tusentals Värmdöbor. In i det sista hade konstnärerna hoppats på att själva kunna köpa loss ateljeerna, men nådde inte hela vägen fram. Oron var stor att ateljéverksamheten skulle tvingas upphöra, men premissen för köpet var att konstnärerna fick bli kvar till en rimlig hyra för överskådlig framtid.
Hur är läget nu?
– Det funkar okej. Men vi känner oss inte säkra, det gör vi inte, säger Alexandra Nilasdotter, ordförande i ateljéföreningen G-studion.
Hon tycker inte riktigt att den nya hyresvärden bjuder till.
– De försöker nog förstå oss, vi är ju en lite speciell verksamhet med över hundra hyresgäster med olika behov. Men vi känner oss ofta ganska pressade. Idag står det hundra personer i vår kö. Om en ateljé blir ledig, så får vi kanske max en vecka på oss att förmedla den. Är vi inte tillräckligt snabba vill de lägga ut den på öppna marknaden.
Nu håller precis en större renovering på att slutföras.
– Frågan är om de vill behålla det eller bara sälja det vidare när de renoverat.
Ändå finns hopp om framtiden för kollektivet. Vägg i vägg med Chamottehuset ligger fabriken med tillverkning av hushållsporslin, med anor från 1825. Även dess fortlevnad har hängt på en skör tråd, och hotats av konkurs i takt med de stigande hyrorna och de senaste årens byggkaos i området. Efter många turer stod det i oktober slutligen klart att verksamheten tas över av Sisyfos Group.
– Det känns jättebra. Vi har en dialog om hur vi ska kunna utveckla området och att konstnärerna ska kunna jobba tillsammans med fabriken i en helhet, så som det var från början, säger Alexandra Nilasdotter och fortsätter:
– Från början var Gustavsberg bara fabriken, allt är uppbyggt kring den. Det är hela grejen. Nu flyttar folk hit för att få bo i porslinskvarteren, men finns inte verksamheten kvar blir det bara ett namn på en gata.
