Sedan 2015 är det förbjudet att släppa ut toalettavfall i havet men det är otydligt vem som ska ta ansvar för båtlatrinet, slår Svealands kustvattenvårdsförbund fast i en rapport.
– Kommunerna samarbetar inte med varandra eller internt, säger Fredrik Meurman på Ecoloop.
Enligt sjölagen är hamnhållare skyldiga att ta emot båtlatrin. Men var ska det tömmas? Hur? Och av vem? Svealands kustvattenvårdsförbund höll häromveckan sitt slutseminarium för att presentera rapporten ”Regionalt planeringsunderlag för bättre hantering av toalettavfall från fritidsbåtar” som företaget Ecoloop tagit fram. Syftet är att få kommunala och regionala enheter att samverka bättre med varandra och med båtklubbar så att fler toalettavfallsstationer byggs.
– Det är viktigt att vi vårdar vattnet och lämnar ett finare vatten till nästa generation. Det är inte okej att släppa ut ren skit, bokstavligen, i sjön, säger Kjell Jansson, riksdagsledamot (M) och ordförande i Kustvattenvårdsförbundet.
Till seminariet hade kommuner, organisationer och andra aktörer bjudits in för att diskutera hur vi förbättrar toalettavfallet till sjöss. Länsstyrelsen i Stockholm var på plats och presenterade sin pågående förstudie om skärgårdsavfall. Avfall Sverige presenterade resultatet av en enkät till kommunerna som visar att 75 procent inte har något styrdokument för hanteringen av båtlatrin. Transportstyrelsen som vill göra båtlatrin till en nationell angelägenhet och ge en myndighet uppdraget att reda ut var ansvaret ska ligga representerades också.
I Ecoloops rapport framkommer bland annat att stationerna ofta har driftproblem, något som bekräftas av deltagarna i seminariet. Appen Hamnkartan som tagits fram av Transportstyrelsen visar inte alltid korrekt information om var stationerna finns och vilka som är öppna eller inte. Den behöver fungera bättre och skulle kunna användas för annan båtlivsinformation.
– De som inte har lokalkännedom behöver information och man måste kunna få kontakt med ansvariga för hamnen, säger Fredrik Meurman.
Ecoloop har undersökt fritidsbåtarnas rörelsemönster och sammanställt det i kartor. En iakttagelse är att båtarna gör längre etapper och ligger still i stora hamnar under längre tid än förr. Studien bekräftar att båtfolket rör sig över kommungränserna och att varje kommun har en egen lösning för båtlatrin. Samarbetet internt i kommuner samt med andra instanser måste förbättras.
– Idag är det knappt någon kommun som har planering för båtavfall och det är en svag koppling mellan VA, miljö, avfall och den fysiska planeringen. Målet är ett planeringsunderlag för kommuner och regioner, säger Fredrik Meurman.
I rapporten pekas lagområden ut som bör ses över. I väntan på lagändringar går det att göra förbättringar. De görs bäst inom kommunerna, är en slutsats. Söderhamns kommun är ett gott exempel där man har träffat ett avtal om att hämta både latrin och avfall på öar.
Näringslivs- och landsbygdsutvecklare Erik Josephson från Haninge kommun som deltog i seminariet hade båtlatriner som hjärtefråga redan innan lagen 2015. Då satt han på Huvudskär och tittade på fritidsbåtar som åkte ut på fjärden för att tömma.
– De flesta ursäktade sig med att det är ”så lite” och att Finlandsfärjorna är bovarna. Men de tyckte inte det var kul att bada precis bredvid grannen som tömt. Så vi började med att lägga en flytande tank på Huvudskär. Det fungerade bra, men hur skulle vi få den tömd? säger Erik Josephson.
Tömning kändes dyrt och krångligt. Men så erbjöd sig kommunens avfallsentreprenör SRV att tömma stationerna samtidigt som de skötte slamtömningen på öarna. Tömningskostnaden blev då cirka 2000 kronor per tank.
– En ganska liten kostnad för kommunen, konstaterar Erik Josephson.
Under seminariet dök frågan upp om vad som händer om eldsjälar som Erik Josephson slutar.
– Därför måste det ingå i kommunens uppdrag, säger Kjell Jansson.
