I 37 år har kvinnor från Sveriges, Ålands, Åbolands och på senare år även Estlands skärgårdar samlats årligen för att umgås, utbyta erfarenheter, inspireras och samla kraft av varandra. I helgen var det dags igen, denna gång på Väddö.
Klockan är nio på morgonen och i salen Björkö på Väddö kursgård surrar det förväntansfullt när ett 40-tal kvinnor slår sig ner för att lyssna på Marie-Louise Fendin, som ska berätta om skärgårdskvinnors liv under 1700-talet. På väggen hänger plagg från olika tidsåldrar och ett stort tygskynke med en målad text i lysande gult: “Kvinnor vill bo i skärgården”, följt av en lång rad datum och platser.
Det började som en idé vid ett köksbord i Lappo, en ö i Ålands skärgård för närmare 40 år sedan. Där bestämde sig Marlene Öhberg och Helli Forsberg för att ordna ett seminarium för skärgårdskvinnor. Bland annat sökte man svar på frågan varför det bara finns 70 kvinnor per 100 män i skärgården, och varför speciellt unga kvinnor saknas.
Det första seminariet hölls på åländska Björkö 1986, och nu 37 år senare är nätverket i högsta grad fortfarande livskraftigt. Seminarierna hålls över tre dagar varje höst, växelvis i Sverige, Finland, Åland och Estland, och är öppna för alla skärgårdskvinnor. Men det finns ingen officiell arrangör, och nätverket är inte kopplat till något företag, organisation eller förening för att så många som möjligt ska känna sig välkomna. Den som vill arrangera nästa års träff ställer sig helt enkelt upp på seminariets sista dag och bjuder in.
– Det är en fantastisk gräsrotsrörelse som vuxit fram, säger Viola Eksten. Hon är från Houtskär i Åbolands skärgård och har varit med sedan det andra seminariet 1987 på Föglö.
– Då handlade det om sociala frågor. Det fanns inga barndaghem i Föglö kommun då, och kvinnorna jobbade ju. Man ordnade en paneldebatt med inbjudna manliga politiker och lyfte fram framtidsperspektivet, att det behövs barndaghem. Det dröjde inte så länge efter det förrän det faktiskt byggdes ett barndaghem, berättar hon.
Genom åren har fokus och teman för seminarierna skiftat. Allt från yrkesliv och kvinnors välmående och hälsa till företagande och innovationer har stått på programmen.
– Jag minns när vi var på Finnhamn på 2000-talet och fick se hur de jobbade med kompostering och förbränning och kretsloppstänk. Vad mycket man lärde sig! Och det här med avsaltningsanläggningar, som så småningom infördes även på min ö.
För Viola Eksten har nätverket betytt mycket, och till och med hållit henne kvar i skärgården. Som språklärare på en ö utan ett högstadium blev det långa resor in till fastlandet och ett ständigt omformande av tillvaron för att få ihop yrkeslivet med ö-livet.
– När jag hade bott där i tre-fyra år hade jag beslutat mig för att flytta in till land. Allt var besvärligt och jobbigt. Men så åkte jag på skärgårdskvinnoseminarium på Sottunga i september. Det var tre härliga dagar och jag minns när vi stod på akterdäck och vinkade adjö att jag tänkte, äh, jag försöker ett tag till. Och så blev det 37 år till.
Att det är en kort startsträcka för att börja prata om viktiga frågor tror hon är en av nycklarna till kontinuiteten.
– Jag tror det är själva känslan av att vi har samma erfarenheter av hur det är att bo och jobba på en ö. Vi känner igen varandras utmaningar och kan mötas direkt. Man får styrka och energi av det. Vi är bekanta med problemen. Vi behöver inte först stå och höra någon säga “Åh, vad fantastiskt det måste vara på er holme”. Till dem brukar jag säga “jo, men välkommen i november!”.
Just igenkänningen – att umgås med andra som har samma utmaningar, är det flera som lyfter som en av nätverkets stora styrkor.
– När det startade upp var det nog många som var rätt isolerade, vi har ju varit så långt ut som till finska Utö! Det är värdefullt att få utbyta erfarenheter med de som känner igen sig i glesbygdsproblematiken, säger Kerstin Eliasson från Ljusterö, som är en av årets arrangörer.
Under de tre dagarna som seminariet pågår är det upp till årets värdar att bestämma vad som ska ske. På programmet i år står bland annat studiebesök på Väddö gårdsmejeri, Kista hembygdsgård och Roslagens sjöfartsmuseum, föreläsningar om 1700-talets skärgårdskvinnor och Bowens systemteori, workshops i akvarellmålning, trådslöjd och frösådd samt mannekänguppvisning och squaredance. Seminariet har fått ekonomiskt stöd från bland annat Roslagens sparbank, Nordiska ministerrådet, Kulturfonden för Sverige och Finland samt Norrtälje kommun.
– Vi började jobba i februari med att ragga studiebesök och sponsring. Allt måste vara till ett bra pris för att deltagaravgiften ska kunna hållas låg. Tanken är att man ska få prova på och väcka intresse, säger arrangören Greta Lundkvist, som själv håller i workshopen i trådkonst och luffarslöjd.
För Resaröbon Astrid Bachmann, som har haft eget företag inom modebranschen i 50 år, har nätverket gett mycket:
– Det är här jag lärt mig hur man bygger upp ett företag, normer om vad man gör och inte gör, hur man behåller tryggheten. Vi är olika människor som håller med med olika saker, men alla stretar vi på och ger inte upp. Tyvärr börjar vi bli lite gamla…
Cecilia Rehn, som är en relativ nykomling i gänget, nickar:
– För mig är det andra gången i år. Jag blev övertalad av en kompis att följa med i fjol och då var det på hemmaplan på Houtskär, så på så vis tryggare. Jag ska försöka slå ett slag för att få med de som är i 40-50-årsåldern, säger hon och fortsätter:
– Det ger så mycket input och så mycket skratt! Vi är olika men har samma problem. Man stångar pannan blodig för att få skolskjutsar och få ha kvar tandläkarstolen i byn, såna praktiska grejer.
Hur är det att vara i ett sammanhang utan män?
– Det är otroligt befriande att det inte är några karlar med. Så är det ju. Det blir ett spel som försvinner när inga män är med. Allt präglas av att det bara är kvinnor, att man lyfter den kvinnliga styrkan. För kvinnor är väldigt starka, speciellt i glesbygden, säger Kerstin Eliasson.
