Med hjälp av äldre och modern snickeriteknik renoverar byggnadsvårdaren Ola Lundqvist äldre träbyggnader i Roslagen och när jobbet är färdigt ska det inte synas att han har varit där.
Ola är en självlärd snickare med en god iakttagelseförmåga och stor nyfikenhet och lust att lära i botten. Efter 18 år som museitekniker på Roslagsmuseet i Norrtälje startade Ola en egen firma för antikvarisk byggnadsvård. Genom åren som passerat har han utvecklat en god förmåga att läsa och förstå det språk som gamla föremål och hus i trä talar.
– Jag fick en hel del internutbildning på Roslagsmuseet. Gjorde bland annat praktiktjänst på Nordiska museet och Dalarnas museum. Då handlade det i första hand om möbelkonservering och möbelvård, men ett hus är ju samma sak fast mycket större. Originalet ska i form och utseende behållas så väl som möjligt. Jag vill att spåren av det gamla hantverket ska finnas kvar, säger Ola Lundqvist.
Under museitiden växte ett intresse fram för äldre hantverksteknik när han såg alla de gamla verktygen. Han lärde sig hur de fungerade och idag kan han läsa av vilka verktyg som brukats i ett gammalt hus. Äldre hus har en själ som måste vårdas och behandlas varsamt, menar Ola.
– Man behöver inte ändra så mycket på ett gammalt hus. Jag tar det varligt, begrundar och tänker efter, men hygienutrymmen har nytt regelverk och där är det ofta svårt att behålla det gamla.
Att ta sig an ett renoveringsobjekt tar sin tid och innebära nya utmaningar. Ett gammalt hus har sina sidor och en hel del skavanker kan döljas under ytan. Just för tillfället arbetar Ola med att renovera det gamla kapellet på Norröra där nya åtgärder krävs allteftersom. Först målade han husets fasad på ena sidan, men kunde se att ett område i fasadens nederkant behövde bytas.
– Jag såg att hela syllen, tillverkad i gran, var dålig och behövde ersättas. Jag tror att tall i skärgården var eftertraktad som båtbyggarmaterial och att man därför valde att bygga med gran.
I det gamla kapellet på Norröra syntes spår av äldre ombyggnationer som Ola måste ta hänsyn till. Här fanns bland annat spår efter högre fönster som kortats ner. Originalfönstren hittades på vinden, men de var i mycket dåligt skick och kunde inte användas.
Ola samlar på och använder sig av äldre verktyg vid sidan av modern utrustning. Han har lärt sig se vilka verktyg som använts i en träkonstruktion, en kunskap som med tiden riskerar att gå förlorad. Många anser att gamla verktyg inte är värda någonting och går att köpa på loppisar eller liknande. Folk förstår nog inte vad som ligger gömt och glömt i bodarna, menar Ola och fortsätter:
– Jag samlar på olika typer av listhyvlar för att kunna återskapa gamla profiler. Hela verkstaden är full. Jag har också exempelvis flera olika sorters yxor, många med ett mycket bättre stål i än nyproducerade. Det många tycker är värdelöst idag ser jag ett värde i och en funktion med. Jag jobbar ungefär som dansken i tv-programmet 100 procent bonde. Jag har alltid varit intresserad av hur man gjorde förr.
För en antikvarisk renovering finns vissa möjligheter att söka bidrag för de extrakostnader det kan innebära.
– Mitt uppdrag i antikvarisk byggnadsvård är att jobba på det gamla sättet. Det här känns mer utmanande för mig än att bara stå med en spikpistol eller skruvdragare. Många av de äldre verktyg jag använder är både från min farfar och morfar. Verktygens bästa vård är att använda dem.
Hur går du tillväga om det är en byggnad som har ett kulturhistoriskt skydd med stöd i plan- och bygglagen?
– Renoveringen av ett k-märkt hus sker oftast i samråd med en antikvarie antingen på Länsmuseet eller Länsstyrelsen där tjänstemännen kan det övergripande regelverket.
Ola tycker att det är intressant att studera byggnadstekniken i ett gammalt hus. Vad döljer sig under ytan när inredning och paneler rivs ut? Jobbet blir lite som ett detektivarbete, menar Ola.
– Jag kan hitta saker som man inte hade en aning om tidigare, inte heller husets ägare. I kapellet jag renoverar nu är det torvisolering. I gamla trossbottnar på hus i skärgården är det inte alls ovanligt med löv eller gammalt gräs.
Ola lär och inspireras av snickare av den gamla skolan, exempelvis Gösta Roxell på Blidö.
Varför ska gamla byggnader bevaras? Är det inte lika bra att riva och bygga nytt?
– Det finns ett värde i att bevara gamla hus. Även om man bygger nytt så tar det en generation att ”slita in” det. Tidens tand äter ju upp allt så småningom, men vi som håller på med det här försöker sträva emot så länge det går. Förr hade man tid att tänka igenom form och funktion, ofta på ett väldigt enkelt och funktionellt sätt. Och det man tillverkade, tillverkades för att hålla. Här går funktion och estetik ofta hand i hand på ett väldigt vackert sätt.
Intresset för den gamla snickerikunskapen är på väg att suddas bort i Stockholmsregionen, tror Ola och känner sig ganska ensam med att göra det han gör. Generationen som kunde är på väg att försvinna. Ola vill pröva hur det gamla fungerar och lära sig hur det gick till och anpassa funktionen till idag.
– Mitt arbete blir som en förbindelselänk mellan den gamla kunskapen och det nya, skolade, hantverket. Visst använder jag moderna elmaskiner jag med, men när den nya ytan och slutfinishen ska göras då använder jag många gånger äldre handverktyg så långt det är möjligt. Att arbeta med äldre byggnader innebär ofta att jag måste konstruera olika detaljer själv för att hitta en lösning. Och inte bara byta till någonting nytt bara för bytandets skull, säger Ola Lundqvist
Det gamla kappellet på Norröra knirkar och gnäller lite när Ola hissar upp det och nog undrar det vad som är på väg att ske och hur fin man ska bli.
