KRÖNIKA. Landstingets huvuduppgifter är att svara för hälso-, tand-, och sjukvård samt regional- och lokaltrafik. Dessa tunga ansvarsområden borde räcka för att hålla landstingets alla politiker och tjänstemän sysselsatta dygnet runt men ambitionsnivån är långt högre än så. Till exempel snickrar tillväxt- och regionplaneförvaltningen just nu på en landsbygds- och skärgårdsstrategi. Den i sin tur är knuten till en annan plan som håller på att tas fram: den regionala utvecklingsplanen för Stockholmsregionen, RUFS 2050.
Skärgårdsstrategin tar avstamp i en nulägesanalys som landar i en rad självklarheter och slutsatserna som dras är kända sedan Hedenhös. Eller vad sägs om följande synteser i dokumentet:
Befolkningsökningen i skärgården är mycket svag. Länets arbetsplatser är koncentrerade till tätorterna och därför är möjligheten till arbetspendling viktig för öborna. Tillgängligheten till service och kommunikationer är sämre i skärgården än på fastlandet. Skärgården är en attraktiv miljö att vistas i på sommaren. Höga fastighetspriser bidrar till att försvåra för dem som vill bosätta sig permanent.
Strategin ska vara ett vägledande dokument för bland andra landstinget självt och statliga myndigheter så det är kanske ändå säkrast att dessa axiom sätts på pränt. Med det ökar förhoppningsvis chansen att framtida beslut i skärgårdsfrågor åtminstone hamnar i rätt härad.
I skärgårdsstrategin listas slutligen ett antal punkter som ska förbättra tillgängligheten, stärka det lokala näringslivet, utveckla levande lokalsamhällen liksom kultur-, natur-, och rekreationsvärden.
Tyvärr bjuder inte heller de summariska insatsförslagen på några nyheter utan är mer en spretig sammanfattning och upprepning av diverse lösa idéer och tankar.
Inriktningen i RUFS 2050 däremot innehåller sprängstoff som skulle få förödande konsekvenser för öarnas ägare och boende om den realiserades.
Visserligen är det kommunerna som äger frågan om markanvändning med landstingets klåfingrighet känner inga gränser och det föreslår ogenerat följande: Bebyggelsen ska koncentreras till kärnöar där det finns sötvatten och avloppsanläggningar. Där får inte husen vara utspridda utan måste samlas på särskilda platser. Det ska bara vara tillåtet att bygga om det säkerställs att hänsyn tas till
vattenkvalitén, natur-, kultur-, och rekreationsvärden. På andra platser – i princip hela skärgården med andra ord – ska man inte få bygga alls. Vid sidan av fågel- och sälreservat ska alltså öborna fösas ihop i särskilda läger där de inte stör det rörliga friluftslivet eller ödelägger naturen och de kulturvärden som de själva byggt upp.
Förslaget är en skam för landstingets borgerliga styre och leder garanterat inte till utveckling utan avveckling där öarna går sotdöden till mötes.
Lasse Söderman
