Vi är mitt uppe i högsommar och semestrar. För vissa i turistbranschen pågår högsäsongen för fullt, men för alla som är lediga har förhoppningsvis tempot sjunkit och den där lunken, när man inte riktigt vet vilken dag det är, inträtt.
Det är också nu man alltid säger att man ska komma ihåg dessa dagar, med sol, salta bad och ljusa nätter, så att man kan framkalla känslan igen när novembermörket ligger som en matta över landet och det regnar på tvären. Men det gör man ju aldrig. Det är, som alltid, nuet som är det enda som gäller.
Själv har jag jobbat fram tills nu, men ska nu också få ledighet och ägnar den åt det jag alltid gör på sommaren – fjällvandring och segling. Efter att ha stirrat stint på en datorskärm bra länge är behovet akut av att få fästa blicken långt bort ut över vida vidder. Det är lite samma känsla att stå på ett kalfjäll som att stå på en kobbe i ytterskärgården, precis som Amanda Ginsburg beskriver i artikeln som publiceras på vår webb idag.
Jag tänker att det också ligger något i det långsamma sättet att transportera sig som både vandring och segling innebär, som fyller en viktig funktion i vår annars så snabbrörliga tillvaro. I en värld där kuggarna spinner allt snabbare och där hög effektivitet och produktionstakt är ledstjärnor behövs det tillfällen då vi får slå av på farten och vara i det där berömda nuet.
Förra veckans reportage om Claes Åhammar – skärgårdens mesta turist – gladde mig mycket.
“För mig är inte resan en transportsträcka, utan det är själva båtturen som är målet” säger han och det kan jag verkligen känna igen mig i. Jag har heller aldrig skyggat för långa restider. Att sitta på en skärgårdsbåt - eller för den delen på ett tåg norrut - och titta på ett lagom snabbt förbipasserande landskap gör något välbehövligt för hjärnan. Där föds i alla fall mina kreativa tankar som bäst.
Är det alltid härligt och njutbart när saker går långsamt? Gud nej. Det kan vara långtråkigt, frustrerande och läskigt att konfronteras med sina egna tankar. Men att inte jäkta fram kan också ge chans till nya möten, förändrade perspektiv och att upptäcka saker vi inte hade gjort annars. Och inte nog med det. I takt med att länder i Europa brinner och klimatfrågan blir allt mer akut har en återgång till ett mer långsamt sätt att resa blivit ett sätt att bidra till en bättre framtid för planeten.
“Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd” skriver Karin Boye i dikten Rörelse. Den må vara sönderciterad men det tåls att påminnas om ibland.
Hoppas att alla ni läsare har en skön, långsam, sommar.
