Vackert inbäddad i grönska i slänten ner mot Lillsvedsviken ligger den gamla Sjöstugan bekvämt till rätta. Den röda färgen med ytterväggarnas lockläkter vittnar om att huset inte längre har sin ungdom kvar, men ännu finns gott om liv innanför väggarna. Idag är huset ett populärt sommarcafé för både båt- och landfolk, men historien kring Sjöstugan började långt tidigare och sannolikt på en annan plats, även om dess bakgrund är delvis höljd i dunkel.
Ett tag figurerade uppgifter om att huset skulle ha varit en 300 år gammal lotsstation, men den historien tycks numera vara avfärdad. Andra uppgifter tyder på att huset uppfördes någon gång runt sekelskiftet 1800-1900 och först fungerade som redskapsbod. Elisabeth Dingertz, som tillsammans med Marie Ljungberg Schött, driver caféet har sitt svar:
– Jag träffade en man som kunde berätta att huset var 300 år gammalt och att det hade fraktats över isen från Ljusterö 1937.
Av vem och varför huset genomgick den vådliga färden har Elisabeth Dingertz inte fått reda på. Gamla handlingar ger vid handen att vintern 1937 hade ett ganska normalt isläge, med 40 centimeter tjock is åtminstone i Gävletrakten. Det är alltså inte en osannolik historia.
Den sommaren för nästan 80 år sedan ska i alla fall ha varit strålande, med mycket sol och värme. Den 13 juni samma år invigs, ett stenkast bort, Lillsveds gymnastikfolkhögskola. En ultramodern anläggning i den rena rasens tecken, finansierad av nazistsympatisören Carl Ernfrid Carlberg. På plats är prominenta gäster från Nazityskland och den nationalsocialistiska flaggan hissas. Även om den nazistiska tiden på högskolan blev kort, så var det under en mörk period som Sjöstugan fick sin start på Värmdö.
De första åren fungerade stugan som bostad, men någon gång, sannolikt i början av 50-talet, började man att driva lanthandel i huset. Ja, rykten säger att den kreativa entreprenörsandan sträckte sig längre än så, även mer ljusskygg verksamhet ska ha förekommit.
– Det har gått rykten om att bordellverksamhet förekommit här. Det är inget jag vet säkert, men något som jag har hört från flera oberoende källor, berätta Elisabeth Dingertz.
Hur det nu än var med den saken, någon gång på 70-talet, byggdes lanthandeln ut med caféverksamhet och veranda.
– Ett tag fanns här en ägare som kallades ”syster”. Hon förvarade lagrad ost i matkällaren tillsammans med bränsledunkar. Det var en inspektör här som klagade på att mackorna alltid smakade bensin.
Matkällaren är kvar, men bensinosande ost är numera historia. Elisabeth Dingertz köpte caféet för tolv år sedan och ångrar sig inte.
– Det är det roligaste jag har gjort, man slipper vara ledig på sommaren, säger hon skämtsamt och fortsätter:
– Jag tycker om att laga mat och jobba med människor.
Under högsäsong har man 14-15 anställda, och det behövs, för vackra sommardagar lockar stugans placering precis i närheten av vatten och badplatser många semesterfirare. Caféet stänger klockan 22 och det händer att ungdomar som sommarjobbar sover över i husets övervåning. Då är vi framme vid spökerierna. Leif Fredriksson, Elisabeth Dingertz man, berättar:
– Det var en av dem som jobbade här som sov över och vaknade av att någon gick i trappan. Radion gick igång och kranen började spruta vatten.
Själva har de inte stött på några osaliga andar. Däremot har både grävlingar och tjuvar varit på oväntade besök.
Någon annonsering i dagstidningar har Elisabeth Dingertz inte gjort i år, men stället är så etablerat nu och man har sina stammisar som återkommer. Menyn är skärgårdsinspirerad med mycket fisk och skaldjur. Publikfavoriten är mackan ”räktornet” och det är bland annat för den som Monica Enemark-Berggren tagit sig ut till stugan denna dag.
– Det är mysigt här och trevligt att sitta och titta på havet. En nackdel bara är att det under högsäsong är mycket bilar och svårt att få plats.
Sjöstugan är öppen från maj till september. Som ordförande i Värmdös socialnämnd saknar Elisabeth Dingertz inte arbetsuppgifter övrig tid, men hon har inga planer på att lägga av.
– Det blir lite som en livsstil att jobba här.
