Jonas Wahlströms liv är som en saga och själv påminner han mest av allt om Pippi Långstrump. Utanför huset på Lisö skuttar åtta lemurer omkring mellan äppelträden. De små aporna med randiga svansar är lika fria som hönsskocken och den lilla strävhåriga taxen Sara som vandrar runt i trädgården. Men nu har länsstyrelsen fått nog.
Jonas växte upp i centrala Stockholm. Han var sladdbarn i en familj med två äldre syskon. Pappa Gösta var ofta bortrest och mamma Helen hade redan tagit sig igenom småbarnsåren med de två äldre bröderna när Jonas kom till världen. Han hade svårt att få kompisar även om han inte direkt upplevde sig som mobbad.
– Jag var nog lite säregen, jag brydde mig faktiskt bara om djur.
I sexrummaren på Rådmansgatan bodde också Jonas mormor Elisabeth. Hon ställde upp som lekkamrat och fick ofta spela djur i bur under matsalsbordet. Om kvällarna spanade han ut genom fönstret från sitt pojkrum. Där kunde han se kajorna landa på Engelbrektskyrkans tak, innan de flög vidare till Humlegården för att sova i träden.
– Jag gick inte och lade mig innan jag sett dem landa på kyrktaket, det var ett krav jag ställde, berättar Jonas.
Hans första egna djur inhandlades på akvariebutiken Barton och Cellander. Det var ett par guppiefiskar som Jonas hade i ett syltglas. När han var åtta fick han ett årskort till Skansen av sin mormor. En julklapp som kom att prägla hela hans liv. Skansen var roligare än skolan och han valde gärna bort det tråkigare alternativet.
– Jag trivdes aldrig i skolan, jag skolkade och åkte till Skansen och hjälpte till med djuren i stället, säger Jonas.
Därifrån fick han ofta med sig djur som lämnats in eller blivit över på olika sätt. Rummet hemma i lägenheten blev rena riksmuseet. Fyllt med både levade och uppstoppade djur, skelett och skallar. Skolresultaten däremot blev föga imponerande.
– Jag gick ju ut nian med dåliga betyg.
Men Jonas specialintresse gjorde honom framgångsrik. Han växte upp på Skansen och tjugofyra år gammal såg han sitt livs chans. Efter att aporna flyttat till större utrymmen stod det gamla aphuset tomt. Han hyrde in sig i lokalerna, lånade en miljon av en privatperson i Schweiz och skaffade fram en mängd exotiska djur. Något som uppmärksammades av media.
– Det var så jag träffade min fru Christina. Hon jobbade på Expressen då och kom för att intervjua mig när jag skulle öppna akvariet, fortsätter Jonas.
Senare blev han också djurexpert i TV4:as Nyhetsmorgon. Han reste världen runt. Ofta med resultatet att han kom hem med ett djur eller två i bagaget. Men det är inte bara djur han fått med sig hem från sina resor. I början av åttiotalet hade Jonas och Christina fått tillstånd av svenska myndigheter att adoptera ett barn. De kom tillbaka till Sverige med två.
– Det fanns en del regler kring det där, man fick bara adoptera ett barn i taget.
På vägen till gränskontrollen oroade sig Jonas för vilket av barnen tullen skulle räkna som ett för mycket. Ana snart fyra år eller nio månader gamla Tito. De hade också med sig en bur med dvärgsilkesapor som skulle deklareras. Kanske var det aporna som avledde tullen. Hur som helst var det ingen som verkade lägga märke till att det var fler barn i familjen än det borde vara. Socialnämnden däremot lade märke till det. Jonas och Christina blev inkallade till sociala distriktsnämnden och hörda om ”barnasmugglingen”. Men allt var i sin ordning med myndigheterna i barnens ursprungsländer, Colombia och Guatemala. Så ärendet lades ner och Ana och Tito fick stanna.
Jonas liv är fyllt av historier. Han har försökt skriva över en bil på en babian. Visserligen en bil utan motor som stod på Skansens apberg. Men som Vägverket ville ha en registerhållningsavgift för. Jonas tyckte det var orimlig. Vägverket tyckte i sin tur att det var orimligt att en babian skulle stå som ägare till bilen. Några vändor senare blev bilen avregistrerad och till glädje för aporna helt avgiftsfritt. Han har också gett ett par pensionärer i Nyköping en oförglömlig syn när han hängandes i svansen på en åsna blev släpad över en motorväg. Till följd av en lite för sparsam dos lugnande medel som inte höll åsnan i schack hela vägen hem. Den mest berömda historien är naturligtvis kungskobran Sir Väs rymning genom en lamparmatur 2022. Den blev en världsnyhet. I en vecka gjordes det dagligen inslag om den förvunna ormen. Men det är långt ifrån den enda rymningen vår djurexpert kan berätta om.
En gång rymde en stor röd pandalemur från Skansen. Den lyckades lossa en plastskiva mot regnskogen och var puts väck. Den blev efterlyst i både radio och tv.
– Vi letade hela Skansen runt. Under tiden den var borta har det aldrig funnits så många förrymda lemurer i Stockholm. Folk tyckte sig se den överallt. Bland annat på tredjevåningen på s:t Görans sjukhus där den satt på en balkong, berättar Jonas.
Sedan visade det sig att den bara tagit sig till Gröna Lund. Det var november, nöjesfältet var stängt och där hade den levt på popcorn i en vecka. En annan gång var det en brunbjörn som vandrade omkring bland besökarna inne på Skansenområdet.
– Det var roligare förr, tycker jag. På den tiden hade Skansen åtminstone två björnrymningar per år. Det var innan man täppte till alla flyktvägar.
I somras lämnade ett par av lemurerna trädgården på Lisö. Det var unga hanar som såg sig omkring efter någon att para sig med, utanför sin egen flock.
– Det är sällan det händer och de kommer alltid tillbaka. De var inte på rymmen de tog sig en lite längre titt på omgivningarna bara, säger Jonas.
Tidigare i år hade länsstyrelsen beslutat att Jonas lemurverksamhet på Lisö måste upphöra. De pekade på att tillståndet för gården avsåg en avelsanläggning och att lemurerna inte fött tillräckligt många ungar för att uppfylla kraven för en sådan. Jonas överklagade till förvaltningsrätten och vann. Efter lemurernas utflykt i somras kräver nu länsstyrelsen att Jonas bygger en rymningssäker inhägnad och håller Lemurerna där. Då det är problematiskt ur en djurskyddsaspekt att lemurerna är lösa eftersom de kan bli utsatta för rovdjursangrepp eller skadas i trafiken.
– Länsstyrelsen har fattat ett beslut efter att lemurerna vid upprepade tillfällen vistats utanför den fastighet som befintligt godkännande gäller och har därmed varit utsatta för risker. Bland annat har man därför inte kunnat utöva den dagliga tillsynen som krävs, säger Janina Lindgren enhetschef på enheten för djurvälfärd på Länsstyrelsen i Stockholm.
Men Jonas menar att det är ett byråkratiskt slag i luften då han haft lemurer på gården i över tjugo år utan att något sådant inträffat. Han bygger inte någon rymningssäker inhägnad till sina djur.
– Jag har tagit kontakt med ett reservat i Sydafrika så de kommer att flytta dit.
