KRÖNIKA. Denna sommar har jag tillbringat några veckor på en gudsförgäten ö där enda molnet på himlen var den akuta bristen på det allra mest nödvändiga i livet. Jag pratar förstås om bristen på dricksvatten som på många sätt förflyttade öborna 100 år tillbaka i tiden.
För det är inte förrän bristen på dricksvatten blir så akut att man ser hur vattennivån i brunnen sjunker för varje dag som man inser hur sjukt vårt användande av vatten de senaste 40-50 åren har blivit.
När man måste spara på varje droppe vatten för att djuren ska kunna dricka sig otörstiga i värmen känns det plötsligt befängt att sätta sig på vattenklosetten för en drill, diska under rinnande vatten eller ta den där dagliga duschen.
Innan varje hus fick indraget vatten så tog man vara på sitt livselixir. Folk gick mödosamt och hämtade vatten i brunnen eller vid pumpen, drog upp hinken för hand och bar in vattnet i köket. Väl där las ett lock på hinken för att hålla insekter och djur borta. Husmor vakade över hinken, tog några deciliter till förmiddagskaffet och några fler till potatisvattnet. När kaffet var urdrucket och det pockade på gick hon ut i buskarna. Och när potatisen hade kokat hälldes kokvattnet, liksom diskvattnet, ner i grishinken som tillsammans med potatisskalen blev en utmärkt middag för grisen, inklusive måltidsdryck.
När familjen skulle tvättas hälldes en skvätt vatten upp i ett emaljerat handfat, vilket är anledningen till att våra porslinshandfat fortfarande är skålade. En skålning vi i dag kan vara utan, för vem sätter i pluggen på handfatet i dag och tvättar sig i skålen? Nu är det tvätt under rinnande vatten som gäller.
I köket låter vi också vattnet stå och rinna en stund, för att få riktigt kallt eller varmt. Något som gamla husmor skulle ha vänt sig i sin grav av att veta.
Men när man i nutid befinner sig i en situation med akut vattenbrist så låter man inte vattnet rinna. Åtminstone inte utan en behållare under som samlar upp vattnet som sedan ges till djuren/tomatplantorna/eller används i diskvattnet. Pinkar gör man i buskarna för att slippa ödsla vatten på en spolning och att duscha ger man helt enkelt fan i. Saltvattentvål och havsvatten funkar bra, om nu någon ens bryr sig om eventuell ofräschhet när hotet om att djuren inte skall få vatten lurar om hörnet.
Härom veckan blev även Ljusteröborna varse vattenproblemen, i och med rapporterna om höga halter av tungmetaller i enskilda brunnar. Det visar sig nämligen att det är våra abnormt höga krav på vattenuttag som kan vara roten till det onda. Behoven av stora mängder vatten i brunnarna numera gör att de borras så djupa att vattnet på 80 meters djup ligger och marineras i tungmetaller och blir direkt ohälsosamt när det slutligen kommer upp.
Så jag tror det är dags att öppna upp det gamla torrdasset igen, trampa ner brännässlorna bakom buskarna, sluta duscha så förbaskat och inte minst fylla igen de där nedersta 20 metrarna brunnar. För visst är det bättre med lite, men nyttigt vatten, än giftigt vatten i stora mängder.
